Om herrar och folk.
(Från en korrespondent i Södermanland.)
Med anledning af hr doktor Levinsi måndags-
.sumret af denna tidning införda skrifvelse finna
vi oss manade till afgifvande af följande gen-
mäle. Vi skalle br HH gjort detta, om hr dok-
torn nöjt sig med att blott nros--
ol-- r-vucstera emot ytt-
randet, att len rönt motstånd från herremiän-
4808 sida — hvilket yttrande dessutom, enligt
vart förmenande, ingalunda kan gigas i vårt re-
ferat ha bliftit lägdt i hang min, alldenstund
intöt gitat deri förekom, utan helt enkelt tages
port Vårt eget — men då hr doktorn i samman-
hang härmed äfven inblandat en annan sak, så
finna vi os3 föranlåtna att yttra några ord.
Hr doktorn frågar: Hvilka äro herrar, och
hvilka tillhöra det 8. k. folket? samt: Hvar är
strecket, som betecknar herren? Dessa frågor
äro oändligt lätta att besvara, synnerligast hvad
beträffar landsbygden. Fråga t. ex. blott en sim-
pel gårdsfogde, en mindre possessionat (arron-
dator), en handlande, en länsman eller en prest
m. fl.: Räknen I eder till det s. k. folket? —
och de skola alla med en mun svara nej! Och,
gudbevars, vi förtänka dem visst icke det, lika
litet som vi kunna finna något ondt deri, ty herrn,
han må nu vara hvad som helst, icke blott kan,
utan vi till och med fordra, att han bör, på grund
af den större eller mindre grad af bildning han
erhållit, vara en lika god, ja bättre, menniska
och medborgare än mannen ur det 8. k. folket.
Vi vilja visst icke heller neka till att icke också
stundom så är förhållandet; tvärtom medgifva vi
gerna att det finnes herrar, som hvarken äro ge-
nerade af att häntöras till folket — och borde
vi icke alla räkna oss dit? — eller sky att ar-
beta på dess upplysning och förädling. Dernå
är Ja dn Bokforn sjelf 42 mest talande bevis
in ora andra, hvarför vi också med-
Fila,att det var orätt af oss att säga herremän-
nen — det skulle ha stått de fleste förut.
Hr doktorn säger: Det borde lätt inses att
alla hafva sämma intressen att bevaka uti hela
samfundets sunda utveckling, och deruti att så
många som möjligt vinna kunskaper och förståtids-
odling — alldeles pretis vår åsigt om saken
också; men måhöe alla tänka så? — Hvarifrån
Nr deina motvilja, som ju obestridligen finnes?
åste den hänföras till brist på förmåga att inse,
det alla hafva samma intressen attbevakö, ller.
är det inbillning om egtia inträsseh, skilda från
folkets, som är ofsåkön dertill? Vitro båda de-
latne; synnerligast det senare,
örande beskyllningen om naggandet och tt-
såendet af förbittring och hätskhet mellan till-
fälliga klasskategorier inom sämma folk, taga
vi oss ej mycket deraf, ty det är vår, liksom hi
doktorns innerliga önskan att verka till förbätt-
Tine och försoning, der sådant, på grund af gamla,
rotfäståde fördomar, behöfves. Nå, men hvar lig-
ger då nu grundorsaken vill dossa gamla rot-
ästade fördomär, som, så att säga, bildat en
klyfta mellan herrar och folk s månne hos fol-
ket? Vi tro det icke. Hos de förra måste den
sökas, emedan de oftast dragit folket vid näsan,
till följd hvaraf misstro, mången gång utan orsak,
hos detsammå Yppstått; dock medgifves att fol-.
kpt sjellt äfven har sin dryga del deri. Denna
älyfta tillhör det hvar och en, som fått någon
upplysning. och vill det. helas väl; att söka tt-
jemna; men detta ädla, sträfvaiide skall lyckas
först, då när herrarae nedstiga till folket och visa
med både ord och handling att folkets intresse
öckåd är deras — såsom vi ju kommit öfverens
öm att det borde vara — och när folket får en
rätt medborgerlig bildning, så att det sjelft med
det upplysta ögat kän re att dei ej längre behöf-
ver hysa misstro till den som kallas herre.
b ädle herrar och svenske män! Gören derför
allt hvad I kunnen härför och varen vissa, att I
icke skolen vinna minst derpå!