-— oo VäaVv rr
sade hon till gig sjelf, såsom ett slags ursäkt
för sin syaghet. Och under det hon furtfor
att tvätta honom — hans bröst, hans ansigte,
hang hår, hans skägg — afspeglade sig ömpge-
vis tusen stridiga känslor i hennes rörliga
anlete. Ibland var dess uttryck ömt, mildt
och kärleksfullt, ibland passioneradt, ibland
åter svartsjukt, stolt, barmfuilt och otåligt.
Han var ingenting för henne, tänkte hon i
dessa ögonblick af dåligt lynne. Morbleul!
Han var en aristokrat, och hon var ett folkets
barn. Hon hade afvisat både hertigar och
markiser som gjort henne sin cour; bon hade
vant sig vid att njuta den mest oinskränkta
frihet och att, sjelf stolt och sorglög, se om-
kring sig slafvar, tillbedjande hennes skönhet
— bahl! hvad rörde det henne, om denne man
lefde eller dog? Ifell hon räddade honom,
skulle han buga sig helt kallt och obesväradt,
medan han tackade henne, och dervid ha sira
tankar fästade på — den förväma damen.
Och dock fortfor hon att sköta honom.
Cecil hade fått ett slag af hästens hof, då
det stackars djuret föll, samt döfvades deraf.
Hans går voro lindriga märkvärdigt nog,
om man tänker på huru många hundra hugg
blifvit måttade åt hozom. Men det ver dock
svårt att återkalla honom till lifvet igen; han
förblef fortfsrande blek och orörlig.
Cigarette började oroas öfver denna långa
medvetslöshet; hon intogs af en farhåga, hvil-