nande,
(Korrespondens till Dagens Nyheter.)
Den 4 november.
En högtid, den första i sitt slag inom vårt
kära Södermanland, har i dag firats vid Bie,
hvilken säkerligen skall fortlefva i de mnärva
randes minne och bjertan. Penna högtid be-
stod deruti, att Södermanlands första folkhög
skola dervid förklarades öppnad af dess be-
styrelses ordförande, hr doktor Levin, som
i ett längre föredrag redogjorde för folkhög
skoleidns uppkomst och utveckling i de tre
skandinaviska länderna Sverige, Norge och
Danmark. Tealaren erinrade dervid om folk-
högskoleidns grundläggare, den ädle, nu hän
sofne biskop Grundtvig i Danmark; huru denne,
redan på 1840-talet der inrättade en dylik
bildningsanstalt för bondens söner, för att hos
dem väcka kärlek till upplysning, frihet och
fådernesland; äfvensom huru sedan dess, och
synnerligast efter det olyckliga dansk-tyska
kriget, allt flere och flere folkhögskolor der
uppstått, så att nu deras tal öfverstiga 50,
emedan det lilla danska folket allt mer och
mer lärt sig inge behofvet och vigten af dees
söners bildning och upplysning. Dessa skolor
utgöra nu, så att såga, danska folkets dyrba-
raste egendom, hvilken de också på allt sätt
omhulda, hvilket äfven medfört och kommer
jie medföra Jen rikaste välsignelse för dess
and.
Sedan talaren noggrant beskrifvit de danska
folkhögskolorna och derag skaplynne m. m,
dyl., öfvergick han till de norska och slutligen
till de svenska, för hvilka han närmare redo-
gjorde, och hvarvid han påvisade att, till följd
af de olika förhållandena Jänderna och folken
emellan också undervisningens gång och plan
i de särskilda länderna måste blifva nå
got skiljaktig, ehuru alla syfta till samma
mål: att väcka och stärka kärlek till upplys-
ning, frihet och fädernesland.
Talaren redogjorde härefter för Söderman-
lands folkhögskolas uppkomst och ekonomiska
ställning för närvarande, hvilken senare, till
följd af det myckna motstånd den rönt, syn
nerligast af herremännen, visserligen icke var
lysande, men dock vida bättre än man vågat
hoppas, enär ej mindre än 36 elever blifvit
anmälde och antagne, hvarigenom kassan fått
en väl behöflig förstärkning. Dessa ynglingar,
gom de fleste redan den 1 dennes infunnit
sig och sedan dess dagligen emottagit under-
visning af sina lärare, lade talaren nu på hjer-
tat några goda, raderliga råd och uppmaningar
att med flit och uppmärksamhet söka inhemta
och tillgodogöra sig de lärdomar deras lärare
dem bibringade, på det att de (ynglingarne),
när de en gång lemnade skolan, måtte kunna
utgå som sanningens och upplysningens apost-
lar ibland vårt folk.
Talaren framhöll ock — förmodligen icke
utan utan orsak — en mängd af de skäl eller
rättare farhågor, som motståndarne till den
vackra och fosterländska idda hysa — allt
de obottärdigas förhinder naturligtvis — hvil
ka han dock på det klaraste och tydligaste
vederlade, visande, att man tvärtom hade att
af skolan förvänta allt möjligt godt, hvarför
han ock ville nedkalla Guds välsignelse öfver
denna läroanstalt, som han nu förklarade
öppnad.
Vi hoppas och tro att 1et frö, som genom
denna skolas öppnande blifvit nedlagdt, för
vårt älskade fädernesland och dess folk kom-
mer att bära herrliga och oförvanskliga skördar!
Vi try detta, sade vi, och det på grund
deraf:
1:o att idån i sig sjelf är god;
2:0 att vi i skolstyrelsens ordf., dokt. Levin,
hafva både ett vakande öga öfver skolan och
en fader för dess elever;
3:0 att vi, såsom syntes och hördes af de
lektioner vi i dag öfvervoro, i såväl skolans
föreståndare, fil. dokt, Wallin, som ock dess
2:ne lärare, mag. Karlgn, lyckats få sådana
män, som icke blott tycktes vuxua sitt vig.
tiga och ansvarsfulla kall, utan ock syntes med
kärlek och värma omfatta detsammma. Desse,
likasom dokt. Levin, hvilken äfven lotvade att
2 timmar i veckan meddela undervisning i
hvad som rörer helsovården, äro dessutom,
liksom han, särdoles enkla och anspråkslösa.
Denna skola är således i detta fall särdeles
lyckligt lottad.
När man nu besinnar allt detta, och att det
hufvudsakligen är dokt. Levin, som genom sitt I
ouitröttliga nit genomdrifvit allt detta, så må
man rättvist erkänna, att om denna orts ba
folkning står i stur förbindelsa till någon, så
är det visserligen till konom.
Till sist må nämnas, att h. ordförande hade
avtiohatan att Stl an ankal och tarflio middagtt