200 dem att åter sluta sig tillsammans. De bade följt honom vid många tillfällen, då det gällt att tusen gånger trotsa döden. Så äfven nu; det töfvade icke länge förrän han hade bakom sig en liten, men sterk falang, besjälad af en enda tanke: att värdigt dö för fosterlandet. De älskade honom; han hade kallat dem bröder; också ville de nu göra allt för och med honom i denna stund af ytterlig nöd. De lydde honom såsom lam på samma gång de visade sig grymma såsom tigrar mot fienden. Då de sågo honom rycka till sig den trefärgade fanan från en döende soldat och högt uppbära densamma, intogos de af entusiasm och uppgåfvo ett ljudligt härskri. Deras blickar lågade — det syntes mer än väl att alla dessa män voro beslutna att kämpa till dess af hela deras antal icke skulle finnas en enda qvar. . Han kastade en hastig, mönstrande blick öfver den lilla skaran. Han var nöjd ; och höjande fanan ropade han: — Följen mig! Och med förtviflans mod sprängde de framåt. Det var ett anfall utan like, vildt, besinningslöst, oemotståndligt. För ett ögonblick ryggade beduinerna tillbaka, slagna af häpnad och förvirrade. HSålunda inträngde fransmännen mellan deras täta leder, dem Cecil hoppades kunna genombryta. De arabiska krigarne sågo med beundrande blickar på sina fienders anförare, då denne