- 200
dem att åter sluta sig tillsammans. De bade
följt honom vid många tillfällen, då det gällt
att tusen gånger trotsa döden. Så äfven nu;
det töfvade icke länge förrän han hade bakom
sig en liten, men sterk falang, besjälad af en
enda tanke: att värdigt dö för fosterlandet.
De älskade honom; han hade kallat dem
bröder; också ville de nu göra allt för och
med honom i denna stund af ytterlig nöd.
De lydde honom såsom lam på samma gång
de visade sig grymma såsom tigrar mot fienden.
Då de sågo honom rycka till sig den tre-
färgade fanan från en döende soldat och högt
uppbära densamma, intogos de af entusiasm
och uppgåfvo ett ljudligt härskri. Deras blic-
kar lågade — det syntes mer än väl att alla
dessa män voro beslutna att kämpa till dess
af hela deras antal icke skulle finnas en enda
qvar. .
Han kastade en hastig, mönstrande blick
öfver den lilla skaran.
Han var nöjd ; och höjande fanan ropade han:
— Följen mig!
Och med förtviflans mod sprängde de framåt.
Det var ett anfall utan like, vildt, besinnings-
löst, oemotståndligt. För ett ögonblick ryg-
gade beduinerna tillbaka, slagna af häpnad
och förvirrade. HSålunda inträngde fransmän-
nen mellan deras täta leder, dem Cecil hop-
pades kunna genombryta.
De arabiska krigarne sågo med beundrande
blickar på sina fienders anförare, då denne