fin bildning, utan äfven den mest upphöjda
verldsåskådning.
Omsider kommo de åter att tala om hans
chef.
— Ni tyckes icke vara alldeles okunnig
om motivet för er öfverstes ovilja, yttrade
hon. Säg mig uppriktigt hvad ni anser vara
dess orsak.
— Det är en lång historia, min fru.
— Gör deteamma, jag vill höra den.
— Jag fruktar blott, att den ekall trötta er.
— Frukta ingenting ... berätta!
Han lydde och begynte förtälja för henne
historien em emirens och SÖknens perlat.
Venetia Corona åhörde densamma från början
till slut med ett intresse, som hennes vanliga
umgängesvänner med sina qvick- och artig-
heter sällan förmått väcka hos henne.
— Och denne barbar är er chef! utbrast
hon, när berättelsen slutade. Hans fiendskap
hedrar er! Jag inser mer än väl, att han
aldrig kan förlåta er att ni hindrat honom
från att fullborda sitt brott.
— Ja, ännu har han ej förlåtit mig, det
märks nog.
— Jeg vill icke säga er, att ert bandlings-
sätt vid ifrågavarande tillfälle var ädelt, åter-
tog hon med ett obeskrifligt mildt leende;
som en man af heder kunde ni icke handla
annorlunda, och känner jag er rätt, eftersträf-
var ni intet beröm... Men en sak har jag
ännu ej hört — hvilka kraftiga argumenter