— 460 —
derför! ... Det var herr de Chåteauroy, som
i morgse...
— Vågade påstå, att jag skickat er detta
guld?
Den lifligaste förtrytelse afmålade sig i
hennes sköna ansigte.
— Måhända vore det för mycket sagdt af
mig, svarade Cecil. Han lemnade mig myn-
ten och lät mig förstå att de voro från er.
Så här föllo hans ord.
Han berättade för henne ordagrannt hvad
markisen yttrat; hon åhörde honom uppmärk-
samt, och hon förstod att Chåteauroys enda
mening med allt detta varit att såra korpo-
ralen riktigt djupt.
Med den innerligaste vänlighet vände hon
sig derpå till honom och sade:
— Tro mig, det gör mig mycket ondt, att
jag utan min egen vetskap och vilja varit en
anledning till att ni fått röna denna nedriga
behandling. Hvad herr de Chåteauroy be-
träffar, kommer han aldrig mera att bli mot-
tagen i mitt hus; och jag skall draga försorg
om att han får veta, det jag finner hans be-
tsende oförlåtligt, icke blott derför att han
missbrukat mitt namn utan äfven för det han
skymfat en försvarare af sin egen fana. Ni
gjorde mycket klokt uti att underrätta mig
om förhållandet; och den berättigade harm,
hvilken ni öpponhjertigt uttryckt, är för mig
ett ytterligare bevis på att hos er klappar ett