— 460 — derför! ... Det var herr de Chåteauroy, som i morgse... — Vågade påstå, att jag skickat er detta guld? Den lifligaste förtrytelse afmålade sig i hennes sköna ansigte. — Måhända vore det för mycket sagdt af mig, svarade Cecil. Han lemnade mig mynten och lät mig förstå att de voro från er. Så här föllo hans ord. Han berättade för henne ordagrannt hvad markisen yttrat; hon åhörde honom uppmärksamt, och hon förstod att Chåteauroys enda mening med allt detta varit att såra korporalen riktigt djupt. Med den innerligaste vänlighet vände hon sig derpå till honom och sade: — Tro mig, det gör mig mycket ondt, att jag utan min egen vetskap och vilja varit en anledning till att ni fått röna denna nedriga behandling. Hvad herr de Chåteauroy beträffar, kommer han aldrig mera att bli mottagen i mitt hus; och jag skall draga försorg om att han får veta, det jag finner hans betsende oförlåtligt, icke blott derför att han missbrukat mitt namn utan äfven för det han skymfat en försvarare af sin egen fana. Ni gjorde mycket klokt uti att underrätta mig om förhållandet; och den berättigade harm, hvilken ni öpponhjertigt uttryckt, är för mig ett ytterligare bevis på att hos er klappar ett