det att ett uttryck af mattighet, framkallad
af badet, skönjdes i de stora, mörka, dröm-
mande ögonen — nu var hon verkligen för-
underligt skön. Aldrig sken solen öfver ett
fagrare anletev hade en svärmisk yngling
yttrat om henno; den som såg henne nu, måste
frestas att tro det ingen öfverdrift låg i dessa
ord. Många hade älskat henne, men ingens
kärlek hade hon besvarat, Öch dock — ehuru
blott tjugu år gammal, bade hertiginnan Öo-
rona VAmagiie varit gift och blifvit enka.
Hon sammanvigdes med den man, hvars ädla
Spanska namn hon bar, utan att för honom
hysa andra känslor än medlidande och akt-
ning; och hon blef enka nästan i gamma stund,
då hon genom vigseln knutit sitt öde vid hans.
Giftermålet hade icke pålagt henne, såsom
andra, några bojor, det hade endast gjort
henne till egarinna af en ofantlig förmögen-
het, af den gudomliga villan på Italiens vest-
kust, af den storartade, palatslika bostaden i
Paris, som bar ättens namn, och af det maje-
stätiska gamla slottet, som tronade på spetsen
af ett berg i Estremadura. Makens död hede
icke heller tillskyndat henne någon djupare
aorg; den hade blott förlänat en allvarligare
prägel åt hennes ungdomliga skönhet samt
tjenada derjemte för alltid — eller för så
lång tid hon sjelf bahagade — såsom en ur-
säkt, en förevändning för den likgiltighet,
hvarmed hon bomötte de män, hvilka egnade
henne sin hyllning — en likgiltighet som af