AVR I ett hörn af kortet stod skrifvet: Vills Aiaussa, Algierg.4 Cecil stoppade kortet : sin ficka och gick åter in i butiken. — Känner ni henne? frågade han Bon Arsli Den gamle mannen skakade hufvudet. — Hon är den vackraste af alla europeiska qvinnor som vistats här i staden under min tid, sade ban. Men jag har aldrig sett henne förrän i dag. Hon tycktes hysa mycket deltagande för dig, min son... Men hör mig ou, jag vill tala om dina skulpturarbeten ... I fall du inte hädanefter kommer till mig mod allt hvad du tillverkar i denna väg, så att jag åtminstene får se på det, så tycker jag icke längre om dig. Kom hit så ofta du har något att visa; det kan ju hända att du till belöning härför önnu en gång får sammanträffa under mitt tak med henne och värmas af hennes ögons solsken. Cecil smålog och tryckte mubamedanens hand. — Jag har ej bjudit ut mina arbeten åt er, för det jag visste att ni skulle ha gifvit mig hundra piastrar för hvad som icke var väråt en. Hvad hennes ögon angår, äro de stjernor som lysa för en annan verld än den afrikenska jägarens. Bäst ock att så är. Do voro dock stjernor, på hvilka han unler vägen till kaserpen tänkte mycket mera in på de praktfulla konstellationer, som i den stilla qvällen tindrade från Algiers himmel, spridande ett förtrollande skimmer öfver skyer