AVR
I ett hörn af kortet stod skrifvet: Vills
Aiaussa, Algierg.4 Cecil stoppade kortet :
sin ficka och gick åter in i butiken.
— Känner ni henne? frågade han Bon Arsli
Den gamle mannen skakade hufvudet.
— Hon är den vackraste af alla europeiska
qvinnor som vistats här i staden under min
tid, sade ban. Men jag har aldrig sett henne
förrän i dag. Hon tycktes hysa mycket del-
tagande för dig, min son... Men hör mig ou,
jag vill tala om dina skulpturarbeten ... I fall
du inte hädanefter kommer till mig mod allt
hvad du tillverkar i denna väg, så att jag
åtminstene får se på det, så tycker jag icke
längre om dig. Kom hit så ofta du har nå-
got att visa; det kan ju hända att du till be-
löning härför önnu en gång får sammanträffa
under mitt tak med henne och värmas af hen-
nes ögons solsken.
Cecil smålog och tryckte mubamedanens hand.
— Jag har ej bjudit ut mina arbeten åt er,
för det jag visste att ni skulle ha gifvit mig
hundra piastrar för hvad som icke var väråt
en. Hvad hennes ögon angår, äro de stjernor
som lysa för en annan verld än den afriken-
ska jägarens. Bäst ock att så är.
Do voro dock stjernor, på hvilka han un-
ler vägen till kaserpen tänkte mycket mera
in på de praktfulla konstellationer, som i den
stilla qvällen tindrade från Algiers himmel,
spridande ett förtrollande skimmer öfver skyer