stånd. När förrättnlogen var slut, funhö vi
hufvudet omgifvet af ett trefaldigt lag blodig
sågspån och munnen fylld dermed. Något
rysligare har jag aldrig sett. För att blif-
va så tilltygadt, måste hufvudet hafva rört
sig i korgen åtminstone 40 minuter?. —
Ett sista fall berättade han om en daglönare,
som skenbart var ett villigt offer. XCMent,
tillade han, när mitt folk kom till graf-
stället och ville taga liket och hufvudet ur
korgen, foro de fasande tillbaka: Kroppen
låg på ryggen i ett obeskrilligt förvridet
tillstånd, och hufvudet hade bitit sig fast i
ett af låren.
Den franske fysiologen Pinel yttrat i en
längre afhandling: Tänker den halshugg-
nes hufvud? Visserligen. Med hvilken rätt
talar man om dess plötsliga död. Är icke
hjernan, tänkandets verktyg, lifvets säte?
Så länge dess fasta eller flytande del ej an-
gripits, förbliffer hjernan sund. Den ha-
stigaste död är genom ett sår, som ögon-
blickligen förstör hbjernan. Men halshugg-
ningen åstadkommer endast hufvidets skils-
messa från bålen. Hjernan förblir oskadad.
Hjernvätskan kan icke uttömmas genom luft-
trycket, såsom blodet i ådrorna. Det sam-
lade blodet kommer från de stora halskär-
len, men har nästan intet att skaffa med
omloppet inom bjernskålen. Hjernun förblir
således sund och närer sig en stund af det
genom lufttrycket qvarstannade blodet. Hvar-
för skall man: då antaga, att tankelifyet med
ens upphör? Hjernan dör, men af afmatt-
ning och brist på värme, och dertill kräfves
tid. Hjernans näring upphör endast eme-
dan intet nytt blod inflyter, och vi förmoda
att denna näring kan fortgå en timme, samt
att overksamhetsskedet räcker två. Den
egentliga döden inträder i detta fall först
efter tre timmnr. Om den halshuggnes huf-
vud ej förmår uttrycka den gränslösa fasan
öfver sitt läge, har detta gin grund i fysisk
omöjlighet, emedan alla nerver, som tjenat
till transmission med bhjernan och bålen, af-
skurits i sitt ursprung. Men qvar äro ännu
hörsel-, lukt- och synnerverna, on del af
tredje och hela fjerde nervparet. Hufvudet
lefver, tänker, men emedan det 2j kan ut-
trycka sina tankar, afvaktar det orörligt
döden.
Mot denna mening uppträder emellörtid
len medicinska tidningen . bahtet, som
framhåller, att blodet i bjernan genom bri-
sten på syre genast öfvergår i venöst till-
stånd. Erfarenheten har lart, att en men-
niska vid qväfning fullständigt förlorar med-
retandet inom halfannan minut, och tager
nar dertill i öftervägande verkningen af
let förfärliga fysiska slag, som genom halss
wuggningen drabbar organismen, är det —
äger Lancet — nästan säkert att tanke-
ferksamheten genast upphör.
Lancets invändning torde vara riktig, men
less försigtiga Cnästan visar. att äfven de,
om icke anse Pinels mening styrkt, dock
lla den för möjligen riktig. (G. H T.)
XX ORX XX HL ———X—H XL rv 5 NE 8 68
