r.er som skulle hedrat sjelfva Mozart. Utotn fru Stenhammar och hr Arnoldson bör här särskildt ock nämnas fröken Saxenberg, som gaf sitt solo med en renhet i uppfattningen, som lika mycket hedrar den lärare, hvilken bildat hennes vackra talang, som hennes sjelfstudium. Den präktiga kompositionen skulle vunnit, om man användt den italienska originaltexten ; likaledes kan man ej gilla uteslutandet af den storartade mellansatsen, beräknad på kontrasteffekt mot slutsatsen, hvilken ej gick så alldeles oklanderligt.