r.er som skulle hedrat sjelfva Mozart. Utotn
fru Stenhammar och hr Arnoldson bör här
särskildt ock nämnas fröken Saxenberg, som
gaf sitt solo med en renhet i uppfattningen,
som lika mycket hedrar den lärare, hvilken
bildat hennes vackra talang, som hennes sjelf-
studium. Den präktiga kompositionen skulle
vunnit, om man användt den italienska origi-
naltexten ; likaledes kan man ej gilla uteslu-
tandet af den storartade mellansatsen, beräk-
nad på kontrasteffekt mot slutsatsen, hvilken
ej gick så alldeles oklanderligt.