sjelfva den tuktan, hvarmed vi nu blifvit hem-
sökte, vill Han, om Han blott får råda och oför-
hindrad utföra sin andas verk, meddela oss lif-
vets aya, pånyttfödande krafter. Han vill med-
dela oss krafter till ny ödmjukhet, till ny bön,
till ny kärlek, till ny rättfärdighet, till nytt oför-
trutet arbete, till ett arbete, som tjenar det jor-
diska fiöderneslandet genom att först och sist
vara ett arbete för Hans eviga rike. Oc f år
Herren så förnya oss och göra våri verk till sitt
verk, då skall jemväl det utsäde, som den iäl-
skade konung, hvilken vi nu begråta, genom sin
regering nedlagt i fosterlandets jord, icke vara
sådt förgäfves; och hans minne skall då icke
heller blifva ett minne blott, utan det skall, äf-
ven det, i framtiden blifva rikt på verksamhet,
rikt på hoppets vissa löften, rikt på oförgäng-
liga frukter för det folk, som han så högt iäl-
skade.
Förhjelpe oss nu Herren af sin gränslösa barm-
hertighet, att Hans kärleks råd måtte på oss få
gå i salig fullbordan! Verke Han hos oss ge-
nom sin anda, så att det lif, som af Honom och
i Honom är, måtte bland oss blifva allt mäkti-
gare till att öfvervinna dödens nöd och dom!
Utgjute Han sin rika välsignelse öfver den dyre
furste, som nu, såsom vår konung, sitter på sin
broders, på sina fiders tron, och med honom öf-
ver hela hans hus! Spride sig välsignelsen, det
ganna lifvets välsignelse, från konungahuset nu
och framgent ymnigt ut öfver land och folk!
Och blifve det så för oss och genom oss allt
mera uppenbart, utt lifvets Herre är vår Gud,
och att Han i allt, som Han gifver oss att ut-
föra, och i allt, ljuft eller ledt, som Han låter
oss vederfaras, och till slut i sjelfva dödens
stund öfver oss upplyfter sin nåds miiktiga hand
och betygar, att Han med oss och vi med Ho-
nom lefva evinnerligen!
Amen!