sjelfva den tuktan, hvarmed vi nu blifvit hemsökte, vill Han, om Han blott får råda och oförhindrad utföra sin andas verk, meddela oss lifvets aya, pånyttfödande krafter. Han vill meddela oss krafter till ny ödmjukhet, till ny bön, till ny kärlek, till ny rättfärdighet, till nytt oförtrutet arbete, till ett arbete, som tjenar det jordiska fiöderneslandet genom att först och sist vara ett arbete för Hans eviga rike. Oc f år Herren så förnya oss och göra våri verk till sitt verk, då skall jemväl det utsäde, som den iälskade konung, hvilken vi nu begråta, genom sin regering nedlagt i fosterlandets jord, icke vara sådt förgäfves; och hans minne skall då icke heller blifva ett minne blott, utan det skall, äfven det, i framtiden blifva rikt på verksamhet, rikt på hoppets vissa löften, rikt på oförgängliga frukter för det folk, som han så högt iälskade. Förhjelpe oss nu Herren af sin gränslösa barmhertighet, att Hans kärleks råd måtte på oss få gå i salig fullbordan! Verke Han hos oss genom sin anda, så att det lif, som af Honom och i Honom är, måtte bland oss blifva allt mäktigare till att öfvervinna dödens nöd och dom! Utgjute Han sin rika välsignelse öfver den dyre furste, som nu, såsom vår konung, sitter på sin broders, på sina fiders tron, och med honom öfver hela hans hus! Spride sig välsignelsen, det ganna lifvets välsignelse, från konungahuset nu och framgent ymnigt ut öfver land och folk! Och blifve det så för oss och genom oss allt mera uppenbart, utt lifvets Herre är vår Gud, och att Han i allt, som Han gifver oss att utföra, och i allt, ljuft eller ledt, som Han låter oss vederfaras, och till slut i sjelfva dödens stund öfver oss upplyfter sin nåds miiktiga hand och betygar, att Han med oss och vi med Honom lefva evinnerligen! Amen!