— 348 —
ord, hvarför hon ansett sig böra grymt häm-
nas på honom.
— Om. det var sådana fruntimmer han
kände innan han kom hit, undrar jag visst
icke på att han ej brydde sig om att stanna
och äskåda min caacan — se der hvad hon
måste säga till sig sjelf, huru ofantligt detta
erkännande än plågade henne.
Denna tanke tvingade sig på henne gång
efter annan, under det att hennes ögon afund-
samt följde hvarje rörelse hos den qvinna, i
hvilken hon, tätan att dertill ega några egent-
liga skäl, instinktmässigt såg en rival.
Men nedslagenheten blef icke af lång var-
aktighet. Dertill var hennes sinne alltför
stolt, alltför oförskräckt. Harmens rodnad på
hennes kinder blef ännu mörkare än förr,
passionen flammade ännu vildare i hennes
blick, och hårdt omfattande kolfven på sin
pistol, log hon för sig sjelf, tänkande:
— Bah! hon skulle svimma vid blotta åsy-
nen af detta vapen! Sådana der förvekligade,
prålande fasaner äro skapade endast för sommar-
väder och solsken. Låt krigets stormar ut-
bryta öfver dem, och med all sin högfärd
gzola de blåsas bort som agnar för vinden.
Hon spetsade sina öron för att höra hvad
gom yttrades bland det aristokratiska säll-
skapet. Hon såg Chåteauroy buga sig ödmjukt
för denna samma dam, som redan var föremål
för hennes hat.
— Ni uttryckte en önskan att se min korpo-