Ser SN Ert
Teatrarne. Båda de kungliga teat-
rarne begynte i går afton ånyo sin offent-
liga verksamhet. På den Stora teatern gafs
Faust, på den Dramatiska En fattig ung
mans äfventyr. Å. begge voro alla platser
upptagna.
— Södra teatern började i söndags sin
vintersäsong. De artister som der under en
längre årsföljd beredt Stockholm så många
fröjder äro numera till stor del skingrade.
Döden har skördat en. Dramatiska teatern
har bemäktigat sig en annan, och slutligen
drog Mindre teatern till sig ett halft dussin
på en gång. Det var derför med tveksam-
het och farhåga referenten en afton begaf
sig upp på Söderns höjder för att, som han
trodde, få se ett stycke landsortsteaters-
representation af en geammanplockad och ännu
icke samöfvad hop. Han gick till uppfyl-
lande af en pligt, icke till att njuta ett
nöje.
Det annonserade stycket var Villovägar.
Tet hade förl. sommar uppförts några få
gånger på Djurgårdsteatern. Aftonbladet
hade upplyst att det icke ens då var nytt;
man hade sett det för 26 år sedan på kungl.
teatern. Då var det franskt; nu uppgafs
det vara tyskt. Under pjesens gång kom
man underfund med att det var hvarken
franskt eller tyskt, utan franskt-tyskt-svenskt,
ja rentaf kosmopolitiskt eller allmän-mensk-
ligt.
Styckets fabel är att en ung sömmerska,
lockad af lättsinniga vänners målningar utaf
rikedomens behag, står på väg att öfver-
gifva sin trolofvade, en fattig handtverks-
gesäll, för att i en rik grosshandlares ar-
mar smaka lyxens njutningar, men räddas
derifrån genom att för sin själs blick få se
upprullade taflorna af ett syndafalls sorg-
liga följder. Det är veriliga bilder ur lifvet
man blir vittne till; de äro framställda på
ett alltigenom underhållande sätt; och de
af hr Richard Gustafsson inlagda kuplet-
terna äro än sant poetiska, än rörande.
Utförandet ver i allmänhet icke mindre
godt. Hr Holmqvist spelar en glad artist-
elev; man ser honom sedan falla allt lägre och
lägre i yttre omständigheter och inre halt;
i alla de olika skepnader, under hvilka ban
uppenbarar sig, är han hvad han skall vara.
Om fröken Klefberg, som, delar samma ödo,
kan icke mindre berömligt sägas, Båda fö-
redraga sina kupletter med synnerlig för-
tjenst. Hr Otterström har några bra sce-
ner såsom värd å ett cafe chautant, och detta
cafe med ett par sångerskor (fröknarne Baum-
gardt och Fridorff), hvilka ganska nätt fö-
redraga sina sårger, är förvillande likt ett
af dessa nästen, Till sist några ord om
den unga fröken Weselius, som har hufvud-
rollen i stycket, Maries. Hennes jungfru-
liga renhet förtjusar; hennes sorg och ånger
i de ecener, der hon synes fallen, är gri-
pande; en scen med hennes fästman, då
han med förakt stöter ifrån sig den fallna
som längtar att återvända till ett bättre
lif, utföres med en sann pathos; och
hennes röst är mycket lämplig för ku-
plettsång. Det fattas denna lofvande ny-
börjarinna endast en god organ för talet;
måhända kan denna enda brist afhjelpas ge-
nom stark öfning under en god ledare —
och en sådan kurs borda den som för öfrigt
är så lyckligt begåfvad underkasta sig, då
det är utsigt att derigenom hinna upp på
den sceniska konstens högre trappsteg.