-—- JUJA —
Jag är säker om att ni uppmuntrar en flit,
som är så nyttig, min herre.
— Nej, det gör jag inte, svarade Chåteau-
roy; i min tanke kan en soldat icke ega flera
dygder än dessa två: tapperhet och lydnad.
— Ni borde vara anställd i rysk tjenst,
herr de Chåteauroy, yttrade damen med ett
leende, som väckte markisens harm. Han
lade dock band på Big och genmälde:
— Ja, jag önskar nästan att så vore, ty
der måste hvar och en rätta sig efter den
grad han innehår. Det duger inte i Ryssland
att simpla soldater spela rollen af fina herrar,
ty då få de prygel.
— Huru han hatar sin korporal! tänkte,
den förnäma skönheten, i det hon lade ifrån
sig den hvite kungen.
— Nåväl, återtog Chåteauroy, eftersom ni
tycker om dessa småsaker, så gör mig den
äran att behålla dem.
— Åh, nej! jag erbjöd er korporali morgse
att betala hvad han ville ha för dem, men
han vägrade att sälja dem.
Chäåteauroy vände sig om med fart.
— Ah, storskrytare! ni djerfdes vägra att
lemna ifrån er era elfenbensbitar, när ni he-
drades med ett eådant anbud?
Cecil stod tyst. Hans blick mötte öfver-
stens; Chåteauroy hade sett denna blick en
gång förut; det var då jägaren befann sig
ensam med honom i hans tält och återfordrade
af honom Öknens perla, den sköna Djelma,