Gruffälten i lerna. Resebref. Nationalekonomen Courcelle-Seneuil säger på ett ställe, att om hela Frankrike vore så odladt som arrondissementet Lille, skulle det kunna föda hundra millioner menniskor. Detta yttrande rann mig i sinnet, då jag färdades vägen fram mellan Vårdinge och Jerna socknar i Södermanland. På båda sidor om vägen möttes mitt öga esomoftast af stora sträckor, hvarpå nu en vild och ovårdad skog växer, men som genom rödjning och odling skulle kunna förvandlas till bördiga åkerfält. Här och der varsnades väl en och annan nyodling, men dessa voro så sparsamma, att jag ej kunde undertrycka en suck öfver att så mycket användbart kapital skall ligga räntelöst. Men jag tröttnade snart vid dessa betraktelser, och det var derföre en välkommen omvexling, när mellan trädstammarne Jerna kyrktorn framskymtade. Snart låg hela Jerna utbredt för mina ögon. Den kuperade marken, som under åkningen på landsvägen förekommit mig så odräglig, bidrog nu väsentligt till det sköna intryck, jag mottog vid framkomsten ur skogen. Herrgårdarne (ty bondgårdar finnas. öfver hufvud ej i Södermanland) lågo här och der kringströdda på höjderna, omflutna af middagssolens ljus, och det på fälten arbetande folket gaf lif och rörelse åt den herrliga taflan. Det bar nu i raskt traf af utefter vägen, som slingrar sig mellan åkrarne, och snart var jag framme vid mitt mål, der jag med gammal svensk gästfrihet hjertligt emottogs af husets älskvärda värdinna. Vid middagsbordet presenterades jag för inspektor L. Jag betraktade honom nyfiket, ty jag hade hört talas om honom såsom en i sitt fack kunnig och driftig man, men ännu mycket mera i anledning af det nit och den energi, han lagt i dagen vid uppsökandet af nya och inmutandet af gamla gruffält inom Jerna socken, och hvarföre han fått uppbära mycket baktal och förföljelse af ortens befolkning. De kunna icke gerna lida att någon dristar anse det dugligt, som deras fäder öfvergifvit! Jernas gruffält äro af gammalt kända och bearbetade, mön till följd dels af ofullkomliga arbetsmetoder, dels ock af brist på tillräckligt kapital hafva de samtligen blifvit nedlagda, tills nu på sista tiden genom hr L:s försorg både nya fält blifvit upptäckta och inmutade och gamla, längesedan nedlagda ånyo inmutade. Vi kommo snart i samspråk, hr L. och jag, och han berättade dervid en liten historia, som, på samma gång den visar den oginhet, hvarmed äfven s. k. bildade4 bemöta för landet nyttiga företag, tillika ledde honom på spåren af en grufva, den han förut icke kände till. En af socknens-större egendomsegare hade länge med oblida ögon åsett de inmutningar hr L. verkställt, och detta i förening med ovilja öfver hr L:s religiösa åsigter hade hos honom uppväckt beslutet att på något sätt skada hr DL. och hans principal. Händelsen fogade så, att denne i en af grannsocknarne egde en såg, hvars vattentillgång till följd af för: grund ränna om somrarne utsinade, hvarföre han lät afdämma vattnet och utspränga berget, på det sågen skulle kunna gå året om. Den ofvannämde egendomesherren beslöt nu i såmråd med en annan vän af industrien att en morgon tidigt uppdraga damluckorna och genom att insläppa vattnet i rännan afbryta arbetet och sålunda tillfoga grannen en betydande förlust. De voro nog okloka att förråda sin plan, som kom till hr L:s öron, hvilken den öfverenskormna dagen i sällskap med länsmannen begaf sig till platsen. På vägen mötte de våldsverkarne, helsade fred ligt och tillsporde dem om deras ärende på morgonqvisten. Då dessa afgåfvo undvikande svar, sade sig hr L. känna deras afsigt och tillrådde dem att för sin egen skull afstå från sitt uppsåt, hvarpå han tog farväl och ensam begaf sig uppåt skogen. Såsom vanligt bar han kompassen med sig. BPBaart öfverraskades han af att kompassen drog4. Hån undersökte stället närmare och fann, att i närheten grufbrytning redan förut var påbörjad, men sedan han öfvertygat sig om att ingen sprängning egt rum under årets lopp, skyndade han vid homkomster att inmuta grufvan jemte åtföljande Kvarpt, bestående af cirka 600 skeppund god malm.