igen dem; det var några spahis, som varit
ute på rekognoscering. Men hvad som gaf
krigarne nytt lif, det var icke ankomsten af
den lilla truppen, utan någonting helt annat —
som truppen förde med sig.
— Guds död! utbrast Chåteauroy och sprang
upp; de ha funnit qvinnan!
De hade verkligen funnit henne. Hon hade
fångats invid en källa, dit hon begifvit sig
utan sällskap, ehuru den låg ett ganska långt
stycke från det arabiska lägret. Föremålet
för den höge scheikens förtjusning, hans ögons
glädje, fördes nu bort till hans fiender.
Begärelsen lyste ur öfverstens blick, då
han betraktade sin nya fånge. Ryktet hade
icke öfverdrifvit flickans fägring. Alla sol-
daterna stodo en stund tysta och försjunkna
i beundran; de hade aldrig sett en så fulländad
skönhet.
Men Djelma var oskyldig som gazellen, om
hvars behag hon erinrade, och hon älskade
sin herre innerligt.
Hvad hon led, det frågade öfversten icke
mera efter än om hon varit en liten fågel,
döende af det skott, som nyss träffat honom.
Med ett triumferande leende på sina läppar
skref han på arabiska ett bref, som skulle
tillställas scheiken, innan denne hann upp-
ticka sin förlust — ett bref af det grymmaste
innehåll.
Han tvekade en stund, hyem han skulle
skicka med denna skrifvelse. De allra flesta