-—400 sOch ru uppbjöd hon hela sin förmåga för att behaga honom, men förgäfves. Hvilken grämelse! — Fortare! fortare! ropade hon åt musikanterna; och dessa lydde henne. Hon snurrade, hon svängde sig, hon hoppade högt upp i luften, under det att lockarne fladdrade kring hennes axlar, de hvita tandraderna lyste genom den halföppna munnen och kinderna glödde. Hjertat klappade våldsamt i hennes bröst; men hon kände det icke. Hon fortfor att dansa utan hejd eller rast, och oupphörligt ökade hon farten; hon hade föresatt sig att föngsla hans uppmärksamhet. Och det lyckades henne. Äfven han tjusades för en kort stund; hans ögon följde henne sågom de i fordna dagar följt operadansösernas graciösa rörelser. Och när hon märkte detta, sträckte hon upp sina båda händer, ropande: — Hitåt, kamrater! Det var en välkänd signal, hvarigenom hon inbjöd sina åskådare att deltaga i den yra dansen ; alla kastade sina pipor ifrån sig, musiken blef ännu ljudligare än förr och Hundra menniskor svängde om i den vildaste cancar, under det att hundra röster sjöngo marseljäsen. Det var blott två män som stodo stilla, betraktande detta brokiga virrvarr — jägarekorporalen och en veteran vid 10:de kompaniet, hvars pra ben var för alltid förlamadt,