-—- 400 s-
Och ru uppbjöd hon hela sin förmåga för
att behaga honom, men förgäfves.
Hvilken grämelse!
— Fortare! fortare! ropade hon åt musi-
kanterna; och dessa lydde henne. Hon snur-
rade, hon svängde sig, hon hoppade högt upp
i luften, under det att lockarne fladdrade kring
hennes axlar, de hvita tandraderna lyste ge-
nom den halföppna munnen och kinderna
glödde.
Hjertat klappade våldsamt i hennes bröst;
men hon kände det icke. Hon fortfor att
dansa utan hejd eller rast, och oupphörligt
ökade hon farten; hon hade föresatt sig att
föngsla hans uppmärksamhet.
Och det lyckades henne. Äfven han
tjusades för en kort stund; hans ögon följde
henne sågom de i fordna dagar följt opera-
dansösernas graciösa rörelser. Och när hon
märkte detta, sträckte hon upp sina båda hän-
der, ropande:
— Hitåt, kamrater!
Det var en välkänd signal, hvarigenom hon
inbjöd sina åskådare att deltaga i den yra
dansen ; alla kastade sina pipor ifrån sig, mu-
siken blef ännu ljudligare än förr och Hundra
menniskor svängde om i den vildaste cancar,
under det att hundra röster sjöngo marseljäsen.
Det var blott två män som stodo stilla,
betraktande detta brokiga virrvarr — jägare-
korporalen och en veteran vid 10:de kom-
paniet, hvars pra ben var för alltid förlamadt,