det gjorde sin sista dumhet, på alla döriar, meon fann dem alla stängda; och då Thiers företog sin sorgliga pilgrimsfärd genom Europa, hvad fann han väl? I England ett oryggligt beslut att ingenting göra och en hemlig glädja öfver alla olyckor, som drsbba oss; i Ryssland ett artigt beklagande, bakom hvilket dolde sig ett äldre förband och positiva afial med Preus sen; i Österrike omöjlighetea af att kunna göra något, derför att första tecken till ett sådant boslut skulle ha medfört en intervention från Rysslands sida, och slutligen uti Italien en god vilja hos konungen, men ea motsatt hos folket och vanmakt hos båda. Med andra ord: öfverallt mötte o3s isoleringen, öfverallt fingo vi samma svar: I hafven er sjelfve att skylla för ert öde. sFörhåller detta sig nu verkligen så? Nu, sedan olyckan är skodd, är frågan onödig. Tyskarne voro icke pligtige att undersöka om det var kejsaren eller Frankrike, som hade velat kriget. Napoleon III hade herrskat öfver oss i tjugo år och hade nyligen än en gång blifvit hyllad af sju millioner röster; under dessa omständigheter var Frankrike ansvarigt inför fienden och det har måst vidkännas omkostnaderna för kriget. Det var mot Frankrike som tyskarae förde krig, och om något hade kunnat föröka segerherrens hat och hårdhet, ja, till en viss grad rättfärdiga de; mma, så måste det ha varit kejsarens tv.klariogar, det eftertryck, hvarmed denna man hvälfde ansvaret för sitt brott på oss, och det sjukliga behof, som dref bonom att stän digt nedlägga sin värja med orden: Xkulden är icke min, utsn Fraukrikes. I alla hans förklaringar, i alla hans bret, i alla hans samtal är det ständigt Frankrike, som anklagas. Så har han ju helt nyligen sagt, att vår nu varando regerings fredliga försäkringar äro lögner och att republikens president blott tioker på att åter börja kriget. Och om det uu verkligen förhölle sig så, skullo det då passa honom att uttala det? Det fattas ännu bara att denna olycksmenniska skulle göra sig till angifvare af det land, som han har ruinerat och bragt till branten af dess undergång. Dylika uppmuntringar ha sannerligen icke varit nödvändiga för att skaffa oss fiender på halsen och förena Europa emot oss. De naturliga bundsförvandterna från 1814 och 1815 ha återfunnit hvarandra år 1872. Vi tro icke att sammankomsten i Berlin skall leda till en formlig traktat, en skriftlig öfverenskommelse, men det ligger i kejsarnes af Ryssland och Österrike besök i Berlin, om icke en garanti för, så dock ett erkännande af det tillstånd, som blifvit ett rasultat af kriget. Den tyska regeriogen kommer naturligtvis icke att ba gära att hennes allierade och gäster skola för svara Tysklands nya gränser, men hon låter oss förstå, att vi i ett hämdkrig icke kunna räkna på bundsförvandter. Det har ofta upp repats i Tyskland att kejsarmötet ianefattade eo garanti för freden, och det betryggar icke blott freden mellan Tyskland och Frankrike, utan också freden i Östern, i dessa af mångahanda passioner upphetsade Donauländer, hvilka skilja Asien från Europa. Så till vida har mötet varit en tredskongress att det på be stämd tid uppskiutit atgörandet af alla tvistefrågor, och vär uppgift består derför nu i att vidmakthålla det själslugn, som vårt öde kräfver, och att icke tänka på ett krig, hvarpå vi icke äro förberedda, eller på allierade, hvilka på förhand draga sig tillbaka från oss. Vi måste finna oss i vår isolerade ställniog och arbeta under dessa auspicier. Bomullsskörden i Förenta staterna har, enligt landtbruksdepartemontets rapport, gifvit 10 procent under medelmåttan, men dock sannolikt betydligt mer än 1871.