det gjorde sin sista dumhet, på alla döriar,
meon fann dem alla stängda; och då Thiers
företog sin sorgliga pilgrimsfärd genom Europa,
hvad fann han väl? I England ett oryggligt
beslut att ingenting göra och en hemlig glädja
öfver alla olyckor, som drsbba oss; i Ryssland
ett artigt beklagande, bakom hvilket dolde sig
ett äldre förband och positiva afial med Preus
sen; i Österrike omöjlighetea af att kunna
göra något, derför att första tecken till ett
sådant boslut skulle ha medfört en interven-
tion från Rysslands sida, och slutligen uti
Italien en god vilja hos konungen, men ea
motsatt hos folket och vanmakt hos båda.
Med andra ord: öfverallt mötte o3s isolerin-
gen, öfverallt fingo vi samma svar: I hafven
er sjelfve att skylla för ert öde.
sFörhåller detta sig nu verkligen så? Nu,
sedan olyckan är skodd, är frågan onödig.
Tyskarne voro icke pligtige att undersöka om
det var kejsaren eller Frankrike, som hade
velat kriget. Napoleon III hade herrskat öf-
ver oss i tjugo år och hade nyligen än en
gång blifvit hyllad af sju millioner röster;
under dessa omständigheter var Frankrike an-
svarigt inför fienden och det har måst vid-
kännas omkostnaderna för kriget. Det var
mot Frankrike som tyskarae förde krig, och
om något hade kunnat föröka segerherrens hat
och hårdhet, ja, till en viss grad rättfärdiga
de; mma, så måste det ha varit kejsarens
tv.klariogar, det eftertryck, hvarmed denna
man hvälfde ansvaret för sitt brott på oss, och
det sjukliga behof, som dref bonom att stän
digt nedlägga sin värja med orden: Xkulden
är icke min, utsn Fraukrikes. I alla hans
förklaringar, i alla hans bret, i alla hans sam-
tal är det ständigt Frankrike, som anklagas.
Så har han ju helt nyligen sagt, att vår nu
varando regerings fredliga försäkringar äro
lögner och att republikens president blott
tioker på att åter börja kriget. Och om det
uu verkligen förhölle sig så, skullo det då
passa honom att uttala det? Det fattas ännu
bara att denna olycksmenniska skulle göra sig
till angifvare af det land, som han har ruine-
rat och bragt till branten af dess undergång.
Dylika uppmuntringar ha sannerligen icke
varit nödvändiga för att skaffa oss fiender på
halsen och förena Europa emot oss. De na-
turliga bundsförvandterna från 1814 och 1815
ha återfunnit hvarandra år 1872. Vi tro icke
att sammankomsten i Berlin skall leda till en
formlig traktat, en skriftlig öfverenskommelse,
men det ligger i kejsarnes af Ryssland och
Österrike besök i Berlin, om icke en garanti
för, så dock ett erkännande af det tillstånd,
som blifvit ett rasultat af kriget. Den tyska
regeriogen kommer naturligtvis icke att ba
gära att hennes allierade och gäster skola för
svara Tysklands nya gränser, men hon låter
oss förstå, att vi i ett hämdkrig icke kunna
räkna på bundsförvandter. Det har ofta upp
repats i Tyskland att kejsarmötet ianefattade
eo garanti för freden, och det betryggar icke
blott freden mellan Tyskland och Frankrike,
utan också freden i Östern, i dessa af många-
handa passioner upphetsade Donauländer, hvilka
skilja Asien från Europa. Så till vida har
mötet varit en tredskongress att det på be
stämd tid uppskiutit atgörandet af alla tviste-
frågor, och vär uppgift består derför nu i att
vidmakthålla det själslugn, som vårt öde kräf-
ver, och att icke tänka på ett krig, hvarpå vi
icke äro förberedda, eller på allierade, hvilka
på förhand draga sig tillbaka från oss. Vi
måste finna oss i vår isolerade ställniog och
arbeta under dessa auspicier.
Bomullsskörden i Förenta staterna har, en-
ligt landtbruksdepartemontets rapport, gifvit
10 procent under medelmåttan, men dock san-
nolikt betydligt mer än 1871.