Utrikes-Nyheter.
De utländska tidniogarne måste nu, ehuru
motvilligt, medgifva, sedan kejsarmötet upp-
höft och de tre kejsarne lemnat Berlin, att
Europas offentliga mening varit på villovägar
i afseende på sammankomstens politiska bety-
delse. Man torde kunna antaga att det svar,
furst Bismarck afgaf till den deputation, som
den 11 dennes till honom ötverlemnade diplo-
met som hedersborgare i Berlin, innefattar
det korrektaste omdömet öfver kejsarsamman-
kotostens betydelse. Hr B. yttrade att han
hade tillbragt hela sin ungdom i Berlin och
upplefvat många både goda och onda dagar i
denna stad. Af desto större värde var den
utmärkelse, som Berlins borgerskap nu tillde-
lat honom. Han fortsatte sitt tal i ungefär
följande ordalag:
Jag är i hofvets tjenst, men mitt hjerta
slår icke mindre varmt för näringsståndet och
för utvecklingen af stadens kommunala ango-
lägenheter. Under den starka lyftning, som
industrien och handeln nu erhållit, är det af
stor vigt att förtroendet till fredens uppe
hållande — hvilket är af aästan lika stor vigt
som sjelfva freden — skall känna sig stärkt
af dessa dagars festliga händelser. Efter de
stora tilldragelser, som vi upplefyat, skulle
jag icke ha någonting emot om verldshistorien
en lång tid ville synas vara stillastående. De
höga herrar, som här varit tillsammans,
skiljas icke med någon bedragen förhoppning.
Ingen af dem har hitkommit med en önskan,
som icke kunde vinna ett tillmötesgående från
den andra sidan. Iogen fiendtlig afsigt mot
någon som helst makt i någon som helst rikt
ning har förorsakat denna sammankomst. Hvad
en mängd tidningar i detta hänseende bringat
till torgs måste anses för etterdyningar trån
den sura gurktiden f). De tre kejsarnes vän-
skapliga personliga möte skall hos våra vänner
befästa tilliten till fredens bevarande och klart
visa våra motståndare, hvilka svårighetor äro
förbundna med hvarjo försök att störa den.
Detta känner den berlinska befolkningens in
stiokt mycket väl och denna känsla har funnit
ett uttryck i det hbjertliga sätt, hvarpå den
mottagit de främmande monarkerna. :Berlina-
ren slåss förträffligt när det skall slåss, men
han önzkar dock helst att få vara hemma. —
Samma dag öfverlemnades- också till Moltke
ett liknande diplom och han uttalade sig un-
gefär på samma sätt om kejsarmötets fredliga
karakter.
Thiers organ Bien public yttrar i anledning
af kejsarmötet: -Vi kunna med bästa vilja
icke inse, hvilken fara för ess skulle kunna
uppstå ur denna sammankomst. Vi ha värdigt
burit nederlaget och utföra ärligt åtagna tör-
bindelser. Vi hota ej och göra intet annat än
hvad man äfven på annat håll skulle göra.
Man skulle utskratta oss ända in i Kina, om
vi efter den förfärliga lexan 1870 skulle ställa
så till, att vi en annan gång vore oberedda,
icke för att angripa, utan för att försvars oss.
När afräkvingens timme slagit, hvilken före-
vändning skulle man finna, hvilka medel skulle
man kunna använda för att förvägra oss utfö-
randet af de mot oss åtagna förpligtelserna?
Somliga gå så långt, att de antaga, det Preus-
sen inom två år skulle vilja utsätta sig för ett
pytt krigs vexlingar. Togenting berättigar oss
att förmoda en sådån våldsbragd och att till
trö statsmän) fom gjort sina tlsterprof, en så
sällsam oklokhet och det blinda begäret efcer
ett sådant ansvar. Men,:säger man, vi äro
revolutionens: härd; Europa fruktar oss; ej för
vår styrka, utan för vår liflighet. Ämnet är
för allvarligt för att vi ej måste förbehålla att
gejelfatändigt behandla det; för närvarande vilja
vi blott uttala två grundsatser. af hvilka vi
ärö innerligt genomträngda: 1) Revolutionens
härd -är icke blott i Frankrike utan öfverallt;
om han lågat mera hos oss, så brinner han
desto starkare på andra håll. 2)-Frankrike
har blott derföre upplefvat så många explo-
sioner, emedan sedan nära ett århundrade alla
dess regenter jemt brutit mot lagen, lika myc
ket om för att rädda det, förstora, rikta eller
plundra det. Derigenom retades revolutionä-
rerna, hvilka här liksom öfverallt passade på
tillfället för att å sin sida göra våld på lagen.
Sålunda såg sig rättänkande folk stäldt mellan
tvenne lagbrott — och lät dem hållas. Bote-
medlet deremot är högst enkelt: regeringen
måste, i stället för att påtvinga folket godtyck-
liga bestämningar, gifva- det högsta exemplet
å aktning för lagen, och hvarje revolution
blir omöjlig. Vi hängifva oss ej åt några illu-
sioner: .om makternas välvilja för oss och om
den kärlek, eom den republikanska statsrefor-
men kan ingifva suveränerna. Häröfver vore
ännu mycket ått säga, men. en: obeveklig lag
påtviogar sig äfven den starkaste och oförväg-
naste: man öfverskrider ej vissa gränser. Våra
närvarande gränser äro ganska svaga; knappt
skiljer oss en bäck från den, som 3trassburg
och Metz ej kunde uppehålla. Men denna
bäck skall aldrig öfverskridas,-om-vi, styrande
såväl som styrda, sorgfälligt hålla på aktnin-
gen för lagen, aktningen för oss sjelfva och
aktniingen för andras rätt.
Under olyckans och motgångens dagar plägar
såväl bos enskilda inenviskor Kom ock hos
hela folk den religiösa känslan vakna till nytt
lif. . Den sjelftiilit, som under medgången varit