Utrikes-Nyheter. De utländska tidniogarne måste nu, ehuru motvilligt, medgifva, sedan kejsarmötet upphöft och de tre kejsarne lemnat Berlin, att Europas offentliga mening varit på villovägar i afseende på sammankomstens politiska betydelse. Man torde kunna antaga att det svar, furst Bismarck afgaf till den deputation, som den 11 dennes till honom ötverlemnade diplomet som hedersborgare i Berlin, innefattar det korrektaste omdömet öfver kejsarsammankotostens betydelse. Hr B. yttrade att han hade tillbragt hela sin ungdom i Berlin och upplefvat många både goda och onda dagar i denna stad. Af desto större värde var den utmärkelse, som Berlins borgerskap nu tilldelat honom. Han fortsatte sitt tal i ungefär följande ordalag: Jag är i hofvets tjenst, men mitt hjerta slår icke mindre varmt för näringsståndet och för utvecklingen af stadens kommunala angolägenheter. Under den starka lyftning, som industrien och handeln nu erhållit, är det af stor vigt att förtroendet till fredens uppe hållande — hvilket är af aästan lika stor vigt som sjelfva freden — skall känna sig stärkt af dessa dagars festliga händelser. Efter de stora tilldragelser, som vi upplefyat, skulle jag icke ha någonting emot om verldshistorien en lång tid ville synas vara stillastående. De höga herrar, som här varit tillsammans, skiljas icke med någon bedragen förhoppning. Ingen af dem har hitkommit med en önskan, som icke kunde vinna ett tillmötesgående från den andra sidan. Iogen fiendtlig afsigt mot någon som helst makt i någon som helst rikt ning har förorsakat denna sammankomst. Hvad en mängd tidningar i detta hänseende bringat till torgs måste anses för etterdyningar trån den sura gurktiden f). De tre kejsarnes vänskapliga personliga möte skall hos våra vänner befästa tilliten till fredens bevarande och klart visa våra motståndare, hvilka svårighetor äro förbundna med hvarjo försök att störa den. Detta känner den berlinska befolkningens in stiokt mycket väl och denna känsla har funnit ett uttryck i det hbjertliga sätt, hvarpå den mottagit de främmande monarkerna. :Berlinaren slåss förträffligt när det skall slåss, men han önzkar dock helst att få vara hemma. — Samma dag öfverlemnadesockså till Moltke ett liknande diplom och han uttalade sig ungefär på samma sätt om kejsarmötets fredliga karakter. Thiers organ Bien public yttrar i anledning af kejsarmötet: -Vi kunna med bästa vilja icke inse, hvilken fara för ess skulle kunna uppstå ur denna sammankomst. Vi ha värdigt burit nederlaget och utföra ärligt åtagna törbindelser. Vi hota ej och göra intet annat än hvad man äfven på annat håll skulle göra. Man skulle utskratta oss ända in i Kina, om vi efter den förfärliga lexan 1870 skulle ställa så till, att vi en annan gång vore oberedda, icke för att angripa, utan för att försvars oss. När afräkvingens timme slagit, hvilken förevändning skulle man finna, hvilka medel skulle man kunna använda för att förvägra oss utförandet af de mot oss åtagna förpligtelserna? Somliga gå så långt, att de antaga, det Preussen inom två år skulle vilja utsätta sig för ett pytt krigs vexlingar. Togenting berättigar oss att förmoda en sådån våldsbragd och att till trö statsmän) fom gjort sina tlsterprof, en så sällsam oklokhet och det blinda begäret efcer ett sådant ansvar. Men,:säger man, vi äro revolutionens: härd; Europa fruktar oss; ej för vår styrka, utan för vår liflighet. Ämnet är för allvarligt för att vi ej måste förbehålla att gejelfatändigt behandla det; för närvarande vilja vi blott uttala två grundsatser. af hvilka vi ärö innerligt genomträngda: 1) Revolutionens härd -är icke blott i Frankrike utan öfverallt; om han lågat mera hos oss, så brinner han desto starkare på andra håll. 2)-Frankrike har blott derföre upplefvat så många explosioner, emedan sedan nära ett århundrade alla dess regenter jemt brutit mot lagen, lika myc ket om för att rädda det, förstora, rikta eller plundra det. Derigenom retades revolutionärerna, hvilka här liksom öfverallt passade på tillfället för att å sin sida göra våld på lagen. Sålunda såg sig rättänkande folk stäldt mellan tvenne lagbrott — och lät dem hållas. Botemedlet deremot är högst enkelt: regeringen måste, i stället för att påtvinga folket godtyckliga bestämningar, gifvadet högsta exemplet å aktning för lagen, och hvarje revolution blir omöjlig. Vi hängifva oss ej åt några illusioner: .om makternas välvilja för oss och om den kärlek, eom den republikanska statsreformen kan ingifva suveränerna. Häröfver vore ännu mycket ått säga, men. en: obeveklig lag påtviogar sig äfven den starkaste och oförvägnaste: man öfverskrider ej vissa gränser. Våra närvarande gränser äro ganska svaga; knappt skiljer oss en bäck från den, som 3trassburg och Metz ej kunde uppehålla. Men denna bäck skall aldrig öfverskridas,-om-vi, styrande såväl som styrda, sorgfälligt hålla på aktningen för lagen, aktningen för oss sjelfva och aktniingen för andras rätt. Under olyckans och motgångens dagar plägar såväl bos enskilda inenviskor Kom ock hos hela folk den religiösa känslan vakna till nytt lif. . Den sjelftiilit, som under medgången varit