äro 2 famnar långa samt å hvilkas ena ända en spetsig bit glaslava är fästad. På 300 fot träffa de med lätthet ett föremål. För mindro än ett tiotal af år tillbaka voro dessa vildar ansedda för de grymmaste kan nibaler som bsbott Söderhatsöarne, tilldess det lyckades en europå att förmildra deras blodtörstiga natur. År 1867 strandade en amerikansk brigg, förd af kapten Dutrou Bor nier, fransman till börden, vid ön och måste med sin besättning vistas en längre tid under oupphörlig strid med den vilda stammen. Slutligen blef han emellertid vildarnes öfverman och de underkastade sig honom. Efter någon tid återreste han jemte besättningen på en båt till Taiti, hvarifrån han kommit, och var 31 dagar på färden. Snart återvände han likväl ånyo till ön, medförande åtskilliga verktyg, förnödenheter, trön och får för att derstädes upprätta fårafvel och äfven om möjligt odla vidrufvor. Med tillbjelp af plankor från ett amerikanskt skepp, som på resa mellan San Frencisco och Valparaiso strandat vid ön, byggde han ett par mindre hus och sökte in rätta sig så b:qvämt som möjligt. Ehuru kanakerna inom sin stam ega en qvinna vid namn Kokoreti, som de anse vara af furstligt blod och lyda som sin dröttning, hålla de dock kapten Bornier som hufvudman och lyda ho nom i allt. Han har lyckats afvänja dem från deras förra lefnadssätt, men för något slags bildniog äro da ej emottagliga. De lyda: honom som hundar, utan att synbarligen följa någon tankegång med sina företag. Den enda känsloyttring hos en at dem som vid ett tillfälle kom i dagen var sorgen öfver hans döda hustru. Sedan liket enligt vildarnes bruk blifvit begrafvet under en mängd flata stenar, g.tt mannen qvar på grafven och kunde hvarken förmås att äta, dricka eller tala med oågon, tills han slutligen sielf öfverväldigades af hunger och dog. På ön fianas en mängd forn minnen af särdeles egen natur. På många ställen anträffas kolossala gudabilder från flydda gonerationer, huggoa i stora lavablock. Stora murar eller vallar, äfvenlades huggna i lava och på ett konstnärligt sätt sammanfogade, fiovas också qvar, vittnande om en till och med i våra tider sällspord skicklighet. Om dessa fornminnen veta eller känna vildarne intet; det går blott hos dem en tradition, att för flora hundra år sedan tvenne kanoter ned ott par -huoadra kanaker i hvardera på en deras furstesbefallning anländt till och bosatt sig på ön; och från dassa kanaker skulle de härstamma. Infödingarnes språk är mycket fattigt, endast uttryckande omgifvande föremål och utan något system. Sedan vi i tvenne månader vistats på ön i ett särdeles vänligt umgänge med kanakerna, som snart visade sig oss tillgifoa och tacksamma för de små skänker af tyger, band och isynnerhet speglar bvarmed vi begåtvade dem, passerado den 14 maj en Taitibrigg på väg från Taiti. däfter ett hjertligt afsked från kapten Bornier, som under hela tiden på det utmärktaste sätt varit oss bevågen och visat sig vara en man med förstånd och bjertz, samt från öns öfriga bsfolkving, som vid afskedet syntes vara mycket nedstämd, afreste vi till Taiti, dit vi efter 3 veckors segliog anlände. Då jag afslutar denna korta skildriog, önskade jag, om mia berättelse skulle komma att publiceras, ännu en gång uttrycka min och min besättnings sanna hängifvenhet och tacksamhet för kapten Bornier, hvars tillmötesgående och redbara karakter vi icke nog kunna uppskatta och hvars värde som menniska äfven bör komma till en större allmänhe d