äro 2 famnar långa samt å hvilkas ena
ända en spetsig bit glaslava är fästad. På
300 fot träffa de med lätthet ett föremål.
För mindro än ett tiotal af år tillbaka voro
dessa - vildar ansedda för de grymmaste kan
nibaler som bsbott Söderhatsöarne, tilldess
det lyckades en europå att förmildra deras
blodtörstiga natur. År 1867 strandade en
amerikansk brigg, förd af kapten Dutrou Bor
nier, fransman till börden, vid ön och måste
med sin besättning vistas en längre tid under
oupphörlig strid med den vilda stammen.
Slutligen blef han emellertid vildarnes öfver-
man och de underkastade sig honom. Efter
någon tid återreste han jemte besättningen på
en båt till Taiti, hvarifrån han kommit, och
var 31 dagar på färden. Snart återvände han
likväl ånyo till ön, medförande åtskilliga verk-
tyg, förnödenheter, trön och får för att der-
städes upprätta fårafvel och äfven om möjligt
odla vidrufvor. Med tillbjelp af plankor från
ett amerikanskt skepp, som på resa mellan
San Frencisco och Valparaiso strandat vid ön,
byggde han ett par mindre hus och sökte in
rätta sig så b:qvämt som möjligt. Ehuru ka-
nakerna inom sin stam ega en qvinna vid
namn Kokoreti, som de anse vara af furstligt
blod och lyda som sin dröttning, hålla de dock
kapten Bornier som hufvudman och lyda ho
nom i allt. Han har lyckats afvänja dem från
deras förra lefnadssätt, men för något slags
bildniog äro da ej emottagliga. De lyda:
honom som hundar, utan att synbarligen
följa någon tankegång med sina företag. Den
enda känsloyttring hos en at dem som vid ett
tillfälle kom i dagen var sorgen öfver hans
döda hustru. Sedan liket enligt vildarnes bruk
blifvit begrafvet under en mängd flata stenar,
g.tt mannen qvar på grafven och kunde hvar-
ken förmås att äta, dricka eller tala med oå-
gon, tills han slutligen sielf öfverväldigades af
hunger och dog. På ön fianas en mängd forn
minnen af särdeles egen natur. På många
ställen anträffas kolossala gudabilder från flydda
gonerationer, huggoa i stora lavablock. Stora
murar eller vallar, äfvenlades huggna i lava
och på ett konstnärligt sätt sammanfogade,
fiovas också qvar, vittnande om en till och
med i våra tider sällspord skicklighet. Om
dessa fornminnen veta eller känna vildarne
intet; det går blott hos dem en tradition, att
för flora hundra år sedan tvenne kanoter ned ott
par -huoadra kanaker i hvardera på en deras
furstes- befallning anländt till och bosatt sig på
ön; och från dassa kanaker skulle de här-
stamma. Infödingarnes språk är mycket fat-
tigt, endast uttryckande omgifvande föremål
och utan något system.
Sedan vi i tvenne månader vistats på ön i
ett särdeles vänligt umgänge med kanakerna,
som snart visade sig oss tillgifoa och tack-
samma för de små skänker af tyger, band och
isynnerhet speglar bvarmed vi begåtvade dem,
passerado den 14 maj en Taitibrigg på väg
från Taiti. däfter ett hjertligt afsked från
kapten Bornier, som under hela tiden på det
utmärktaste sätt varit oss bevågen och visat
sig vara en man med förstånd och bjertz, samt
från öns öfriga bsfolkving, som vid afskedet
syntes vara mycket nedstämd, afreste vi till
Taiti, dit vi efter 3 veckors segliog anlände.
Då jag afslutar denna korta skildriog, önskade
jag, om mia berättelse skulle komma att pu-
bliceras, ännu en gång uttrycka min och min
besättnings sanna hängifvenhet och tacksamhet
för kapten Bornier, hvars tillmötesgående och
redbara karakter vi icke nog kunna uppskatta
och hvars värde som menniska äfven bör kom-
ma till en större allmänhe d