oo Annu förnimmas dyningar efter striden
för eller emot firandet af den 19 augusti.
Det gick emellertid som vi förmodade: Sve-
rtiges otacksamma folk kunde icko Chafya
den ärant. De få röster, hvilka läto höra
sig till lofprisande af sagda revolution så-
som vår fribets pånyttfödelsedag, blefvo
snart nedtystade af den sllmänna opinionens
röst i förening med historiens, och långt
ifrån att att bidraga till förherrligande af
Gustaf den III:s karaktär och regerings-
verksamhet, har det otympliga försöket fast-
mer kommit dessa att sitta ganska hårdt
emellan. Och huru vore väl annat möjligt?
Om man å ena sidan måste gilla att ett
tvärt slut gjordes på frihetstidens ohygg-
liga korruption, så har man icke kunnat för-
gäta att Sverige icke stod ensamt, om detta
gen tidens lyte att korruption samtidigt
florerade både i Frankrike och England, och
att, som Fryxell, hvilken i detta som i
många andra fall öppnat nya utsigter i sven-
ska historien, nyligen påvisat, atten förändring
till ett bättre börjat arbeta sig fram, ifall
den fått hållas. Hur skulle man kunna för-
gäta att det missbruk man borttagit lem-
nade rum för andra och nya, föga bättre,
såsom t. ex. den med Schröderheim och
Armfelt delade inkomsten för pastorats för-
gäljningar, det genom kronobrännerierna upp-
muntrade bränvinssupandet, maskeradupptå-
gen vid finska gränsen för att framkalla
kriget med Ryssland, plundringen af banken,
utländska mutor, fortsatta i form af franska
subsidier, nu använda på regenten? Huru
kunde man glömma att våra största snillen,
hvilkas blomstring började under frihetsti-
den, men fortgick under detta Gustaviarska
tidehvarf, en Kallgren, en Bellman, en Thorild,
en Ehrensvärd, jemte den hyllning de eg-
nada snillet, riktade skarpa ogillarniden, ömsom
satiriskt omhöljda, ömsom öppet framställda,
mot regenten? Med sådana ihåliga fraser
gom att Gustaf den III:e Xi kärlek för Sve-
rige, i nit för dess ära, i pietet för dess
stcra minnen (han kallade Carl den XI:te
hånfulit för kronofogden!) har ingen af
hans prisade företrädare öfverträffat honom,
har man sannerligen icke gjort skaldekonun-