Nya Dagligs Allehavda her skyndat ett
i går afton söka parera det slag eom vii
förra numret riktade mot en alltför starkt
byräkratisk eller missförstidt stedemanna-
messig riktning af do här förestående riks.
dagsmannavaien. Paraden inledes med att
fösta Allehanda-läsasros uppmärkeamhet der-
uppå att Dagens Nyhster icke tillhör landt-
mannapartiet, utan de radikale. Häri har
Dagligt Allehanda fullkomligt rätt. Liksom
landtmanrapartiet säger: med regeringen när
den handlar i öfverensstämmelse med våra
åsigter; eljest mot den, kunna vi sögs: med
landtmannapartiet så lårgt eom vianse des3
fordringar och dess förslag rättvisa och för
svenska folket gagneliga ; i öfrigt emot det.
Vi ega lycken vara fullkomligt obundna af
aila partiband — och af alla bolsgeband
också. Det är mer än hvad Dagligt Alle-
harda kan säga om sig.
Ärligheten fordrar att erkänna att det
sannolikt icke varit Dagligt Allehandas me-
ning att för allmänheten erkänva att Da-
gens Nyheter icke är någon landtmannapar-
tist, utan det ville skrämma sina läsare för
oss gexom påståendet att vi köra till dessa
röda, med hvilka man brukar förskräcka de
elilia i landena. Våra läsare känna att Da-
gens Nyhetor icke är någon sådan der för-
färlig buse; och huru dermed än må för-
hålla sig, så inverkar det icke på den frå-
gan: huruvida klokheten fordrar att Stock-
holm vid valet afriksdagsmänr icke ådagalägger
en alldeles otvetydig fiend:kap motdet parti
som — hvad Dagligt Allehanda ej förnekar —
blir det herrskende under instundande tre-
åriga riksdegsperiod och sannolikt äfven i
decennier. .
Att klokhiton bjuder ett tillmötesgående,
är Dagligt Allehanda nog hyggligt, i sin
hastigt påkomna medgörlighet, att erkänna
och ger os3 således fullkomligt rätt. tHvem
är det i vårt land som i dessa offentliga
frågor, hvilka på det närmaste röra de olika
medborgareklassernas rättigheter och skyl-
digheter och ekonomiska förkållanden i all-
märhet, icke vill vara gå mycket till mötes-
gående som rättvisa och billighet medgifva?
Hvem är det som icke vill se till, hurule-
des företrädesvis de bordor som oskäligt trycka
vår modernäring, jordbruket, må kunna lättas
eller utjemna3, så att denna verksamhbets-
gren må gå framåt och utvecklas till fromma
för hela vårt folk? Hvem är det som vill.
källa på orättvisorna såsom sådana?4 Så
frågar D. A. med en fullkomlig Tartuffia-
npism. Och vi svara: det är Dagligt Aille-
hardas patroner i första kammaren, hvilka
vägrada sitt bifall till senaste statsutskottets
förelsg om grundskatternas successiva ned-
sättande, äfvensom de af anåra kammarens
ledamöter, hvilka riksdag efter riksdag be-
skyllt landtmännen för Cråhet, sjelfviskhet
och egennylta när de begärt lindringar.
Hur känsliga ha dock icke dessa hittills
så öfvermodiga herrar och deras organer
blifvit sedan det visst sig att de ödmjukt
begärande äro nära deran att kunna befalla!
Då datra de och vänta sig ingenting min-
dre än fysiekt våld bara man erinrar dem
att svenska allmogens tålamod har en gräne.
— Detta är verkligen en hotelse (och med
förlof, kära Dagligt Allehanda, den första
vi trarekaetat). Men Dagligt Allehanda
borde af episoden mellan Ola Jönsson i
Kungshult och statsrådet Bergström ha lärt
sig att icke frukta för allmogens näfvar och