-—— oo PAM NN
vis voro de mycket få och blefvo alla för-
skräckta, emedan da togo honom för en dåre,
gom undkommit sina vaktare. Han såg sig
aldrig om, men han visste i alld full, att af-
ståndet mellan honom och förföljarne oupp-
hörligt ökades.
Om qvällen ändå varit mörk!
Men den föramädliga månen kastade sitt
gilfverskimmer öfver allt; på landsvägen samt
på fälten och ängarne, som stötte derintill,
fanns ingen plats, der han kunde gömma sig,
O:h ingen skugga, i hvars skydd han kunde
hvyila sig ett ögozblick, utan att vara synlig
för dem som jagade honom.
Skogen låg der så inbjudande ett godt
stycke framför honom; men det var såsom en
hägring för en menniska som försmäktar i
öxnen; han vi:sto att han med all sin styrka
måste duka under, innan han kunde uppnå
denna hamn, der han annars lätteligen skulle
ha funnit ett gömställe.
Tinningarre bultade i hans panna, hjortat
darrade i hansj bröst, andedrägten brände hans
läppar, och det kändes som om ett jernband
blifvit gmidt kring hans lungor; han insåg att
han snart ej skulle förmå springa längre.
Men han ville icke stanna och gifva sig
fången; det var hans fasta boslut att fort-
sätta den häftiga rörelsen, tills han skulle
nedfalla död till markon.
Omsider kom han till en gammal träbygg-
ning med brant tak och höga gaflar. I skug-