-—— oo PAM NN vis voro de mycket få och blefvo alla förskräckta, emedan da togo honom för en dåre, gom undkommit sina vaktare. Han såg sig aldrig om, men han visste i alld full, att afståndet mellan honom och förföljarne oupphörligt ökades. Om qvällen ändå varit mörk! Men den föramädliga månen kastade sitt gilfverskimmer öfver allt; på landsvägen samt på fälten och ängarne, som stötte derintill, fanns ingen plats, der han kunde gömma sig, O:h ingen skugga, i hvars skydd han kunde hvyila sig ett ögozblick, utan att vara synlig för dem som jagade honom. Skogen låg der så inbjudande ett godt stycke framför honom; men det var såsom en hägring för en menniska som försmäktar i öxnen; han vi:sto att han med all sin styrka måste duka under, innan han kunde uppnå denna hamn, der han annars lätteligen skulle ha funnit ett gömställe. Tinningarre bultade i hans panna, hjortat darrade i hansj bröst, andedrägten brände hans läppar, och det kändes som om ett jernband blifvit gmidt kring hans lungor; han insåg att han snart ej skulle förmå springa längre. Men han ville icke stanna och gifva sig fången; det var hans fasta boslut att fortsätta den häftiga rörelsen, tills han skulle nedfalla död till markon. Omsider kom han till en gammal träbyggning med brant tak och höga gaflar. I skug