tets, svaga ton och ringa tonomfång, och de flesto hafva troligen gjort sig den frågan: skulle verkligen ÖClementi, Mozart, Steibelt, Dussek, Beethoven, Wölfl samt många andra berömda pianospelare och kompositörer från den tiden verkligen hafva utöfvat sin konst på sådana spinkiga tavgentinstrument som det vi här hafva framför oss, och skulle Mozart, som dog just i slutet af förra århundradet (1791) aldrig hafva hört vackrare pianotoner än dem vi förnimma, då man låter fingret glida öfver den lättepelta klaviaturen? Ett par orienterande upplysningar torde derför kanske icke blifva ovälkomna. Ehuru hammarmekaniken, genom hvars införande det s. k. klavret undanträvgdes af pianot (klavår är således ett föråldradt uttryck för dylika instrument), uppfanns år 1717, samma år Francois Conperin utgaf sitt epokgörande verk: Lart do toucherlo clavcin, förfärdigades dock, enligt de flesta uppgifter, det första pianot icke före 1746; det är dock sannolikt att åtskilliga försök gjorts under mellantiden, utan att dessa dock ledde till något afgörande resultat. Ett sådant uppnåddes först då G. Silbermann, en bekant instrumentmakare och orgelbyggare, som hade lärt orgelbyggeriet hos sin bror i Strassburg, konstruerade ett piano etter den Schroterska modellen 7); och att årtalet 1746 torde vara det rätta med hänsyn till de första pianonas tillverkning, framgår dels deraf att Sebastian Bach, som år 1747 var på besök hos Fredrik den 2:dre i Preussen, då för första gången profvade ett at de Silbermann ska pianofortena, hvars spelsätt han för resten fann för tungt, under det han derjemte ansåg att dess högsta toner voro för svaga. Ehuru Silbermann efter den tiden vidtog förbättringar på sina instrument och isynnerhet sökte att afhjelpa de af Bach påpekade bristerna, syues dock augsburgaren Andreas Stein hafva öfverträffat honom ), Åtminstone hade han under åren 1750—58 största renommå6 bland Tysklands pianoforte-instrumentmakare; och att den ståndpunkt, han isynnerhet några år senare uppnått, icke var låg, kan dels märkas af ett bref, som Mozart i oktober 1777 skref trån Augsburg till sia fader. Det heter deri: Jag har bär ochi Minchan redan ofta spelat alla mina sonater utantill... Den sista i D gör sig förträffligt gällande på Steins pianoforte, De äldsta pianoforten hafva flygelform, ty det äldsta taffelformiga piano tillverkades först 1758 af Frederici i Gera. Till detta slag hör det på utställningen befintliga gamla instrumontet; Men det har mindre tonomfång (4?4 oktaver) än största delen af de pianon man hade till och med före slutet af förra århundradet. Detta framgår dels af de upplysningar man finner derom i pianoforteskolor, som utkommo i slutet af förra århutdradet, dels också af de äldsta kompositioner, som äro skrifna för ianoforte. I förstnämda afseende vilja vi här Blott anföra hvad som står i första upplagan af Paris-konservatoriets skola, som utkom 1798. I inledningen skrifver samma författare, L. Adam: Förr hade klavåren blott ett tonomfång af 4 oktaver och på de sista 25 åren har man först börjat gifva dem ett omtång af 5 oktaver. Nu för tiden (alltså i slutet af förra århundradet) hafva pianon ett omfång at 6 oktaver. Hvad de äldsta kompositionerna tör piano beträffar, vilja vi blott hänvisa till de äldsta sonaterna af Clomenti, till hvilkas ut förande man ovilkorligen behöfver fom okta vers instrument. Dessa sonater, Clementis opus 2 (opus 1 var,iro vi, en messa) utkommo 1770, således samma år som Beethoven föddes, och att de äro skrifoa för klavår eller för cembalo XX), derom vittnar följande yttrande i den 1830 af Kalkbrenner utgifna pianoskoJan: Den man, gom bäst har förstått att skrifva för pianoforte och som så att säga har banat vägen tör oss andra, det är Clementi. Född ungefär på den tid, på pianot uppfanns, och i besittniog af en skarp blick, märkte han snart hvilka fördelar detta instrument kunde erbjuda den komponerande ; hans op. 2, som han utgaf för 60 år sedan, innan man ännu hade andra piano kompositioner, bevisar riktigheten af mitt påstående. Nr 1 i C-dur, som börjar mel oktaver, och nr 2 i Adur Ero verkliga mästerverk, som visa huru mycket Clementi hade sprungit framom sina föregångare. .. Huruvida nu: K. vid sitt omdöme öfver de nämda kompositionerna har hållit sig till formen eller innehållet, det är icke nödvändigt att här afgöra; för honom, som var J. Haydos sista elev, var formen knappast hufvudsak, Vi vilja här blott fästa uppmärksamheten på, att man redan 1770 skref för fem oktavers pianon, och att man i England, der C!ementi vid 18 års ålder komponerade gina första sonater och der den berömda Broadwoodska fabriken redan fannsi början af förra århundradet, vid den angifoa tidpunkten måsto haft instrument med det anförda tonomfånget. Har då Mozart aldrig hört vackrare piancforte. toner än denr vi förnimma, då man låtor fingrarne glida öfver det utställda pianofortets klaviatur? . Det har han troligen; ty för det första hafva dess toner, trots den omsorgsfulla reparationen, knappast; samma klang som ) Den florentinska instrumenimakeren Bartolo Cnhristofali uppfann ungefär samtidigt en bammar.mekanik. a RR a