1 tidningen Harry Lvews 1ase5 OLL DIGE
från en speciell korrespondent vid utställ-
ningen i Köpenhamn. Han skrifver om den
svenska konstafdelningen:
Efter att hafva gifvit en flyktig öfverblick
af den danska afdelningen i tafvelutställ-
ningen, vill jag öfvergå till den mera hög-
stämda, snillrika och ideala svenska utställ-
ningen. Denna afdelning bildar i sin helhet.
en motsats till den danska genom en afgjord
frihet från allt skoltvång, I stället för den
danska Jevnhed och skickligheten: i utfö-
randet — märk väl, icke i afseende på upp-
finningen och valet af ämne — träffar man
här ett djerft, men för ingen del dumdristigt
åsidosättande af konventionella band, och den
svenska penseln tyckes röra sig öfver duken
med samma upphöjda sträfvan som gör sig
gällande i den svenska inbillningskraftens poo-
tiska utflykter å oaturens område. Det fins
så många ypperliga taflor i dan svenska sam-
lingen att det är svårt att säga hvilken är
den bästa. En mycket hög ståndpunkt intager
emellertid Fagerlins -Svartsjuka, hvilken
tafla tör ett eller annat år sedan omnämdes
med beröm i engelska tidningar, då hon, om
jag mivnes rätt, intog en plats på den kung-
liga akademien. Ämnet är en trolös sjöman,
som sitter och röker cigarr och skämtar
med en ung flicka inne i en torftig stuga.
Till höger om honom framtittar från ett hörn
den förorättade och stirrar framför sig med
ett hopplöst uttryck, som bon bemödar sig
att göra resigneradt. Det tekniska utförandet
af denna tafla är verkligen beundransvärdt
med hänsyn till behandlingen af perspektivet.
Der finnes :en mycket liten tafla af A. Jern-
berg, och det ämne som deri behandlas är
äfven mycket litet. En torftigt klädl karl
har tappat sin lerpipa på stenläggningen.; hon
har gått sönder och han lutar sig så djupt efter
henne att hans. slokiga hatt betäcker -hela
ansigtet, med undantag af en-del at-kinden.
Uppfattning, utförande och isynnerhet ton
förefinnas här i en sällspord harmoni, och
mästaren från Dusseldorf står nästan ensam i
fråga om det egendomligt uttrycksfulla sätt
hvarpå taflan är utförd. Jag måste fästa
uppmärksamheten vid ett arbete af en afliden
mästare, Westin (död 1862) — Amor, till-
hörig konungen af Sverige — och som utan
undantag är den mest ideala uppfattning af
guden jag någonsin sett, Ansigtets. skönhet,
den öfvertalande kraft, som ligger i en mild,
ehuru eldig, varm och öppen blick, den ytterst
behagfalla formen förläna denna tafla en för-
måga att fängsla, hvartill jag nästsn icke sett
motstycke. En kolossal framställving at Thor,
den nordiskä dunderguden, stridande mot joet-
tarne, af M. E. Winge, är ett. till ett. mycket
högt mål syftande arbete och har mycket
stora förtjenster med afseende på teckning,
kolorit och gruppering. . Guden, klädd i eld-
röd tunik och omgjordad med styrkans bälte,
far genom luften på sin vagn, dragen af ett
par beundransvärdt väl utförda bockar. Gu-
den ser ut som en yagling, men hans: kraft
är gudomlig och ofantliga jettar nedslås af.
honom, trots en muskelstyrka, som förefaller
nästan häpnadsväckande. Blixten fräser rundt
omkring honom i det han lyfter hamrharen —
en lycklig tolxning af Eddans berättelse om
Thors användande af: sin hammare. Georg
von Rosen har utställt ett ytterst förtjenst-
fullt arbete -— en -historiemålning, förestäl-
Jande Katarina Måasdotter,itårar och sökande
förmå konung Erik den 14:de att icke ander-
teckna en dödsdom, som räckes honom af den
hjertlösa Göransson. Katarinas smärta såsom
motvigt till ministerns nästan infernaliska
önskan att få tillfoga döden, och konungen
med sin halffåniga blick i midten, alltid grubb
lande och alltid beslutande sig för det sämsta,
är förunderligt väl behandladt, ehuru total-
effekten är en plågsam ovisshet i fråga om
egentliga resultatet, som artisten tyckes hafva
velat framlägga hufvudsakligen i konungens
ansigtsuttryck.
Wahlbergs: landskap höra till de utmärktaste
arbeten, som här- äro utställla.. Lundgrens
aqvareller prisas med skäl mycket, liksom ock
de två damerna, fröknarna Börjessons och Å.
Lindgrens arbeten. Den förra utmärker sig
synnerligen i siv De nygiftes afsked, den
senare i sin Enka, Ett annat ryktbart ar.
bete är, skulle jag tro, i London väl kändt
genom afbildningar; ämnet är en hund; som
flyter bort med en hundkoja och vädjar till
himlen om hjelp åt sig och valpsrne, då hon
sjelf är bunden. Detta är ett af de få arbe
ten, som-på sonare tider vunutt verldsrykto
redan under mästarens lifstid. :
Bland de få alstren inom bildhuggerikon-
stens område måste jag nämna en vacker och
rent uppfattad sofvande bacchant af professor
Molin från Stockholm samt ett eller RR ar-
beten af den aflidne Qvarnström. ff den
sistnämde finnes en grupp kallad Martyrerne
— en qvinina, som :sväfvande imellan döds-
dvala och en sista ansträngning att qvarhålla
sig vid kärleken och lifvet, omfamnar en man-
lig figur, som böjer sitt ena knä. Hon gör
detta med så mycket uttryck och är så lef-
vande i sin förtviflade attityd, att sjelfva mar-
morn tyckes tala. En annan grupp, Loke,
hållande den blinde Höders arm, då denne skju-
ter sin broder Balder med mistelten, är äf-
ven ett arbete af mycken förtjenst,
ee RR nd
RÄTTEG... och POLISNYHETER..
POLISEN;
Tnnflutna lik. I sår kl. 7 f. m. anträffades