nn KROOK OO
dorff och Christianszede, voro flera reformer
i denna riktning vidtagne, innan de emot-
togo sina ministerposter. De hade låtit en-
skifta jorden, bestämt vissa afgifter för hof-
veriet och tionden samt lossat de svåra bojor,
som hittills nedtyngt hofveribonden. Den
erfarenhet, de på enskilt väg vunnit, gjorde
de nu som ministrar gällande och utsågo för
reformens utförande i första rtmmet de kongl.
domänerna. För att förbereda detta vigtiga
ärende utsågs en komit, hvaruti Reventlow
sjelf var ordförande och som inom 3 måna-
der var färdig med ett förslag till förbätt-
rande af fästeböndernas vilkor under de
nämda domänerna. Äfven företogs å dessa
en utskiftning af den jord, fästebönderna
innehaft, och detta utfördes af landtmätare
och erfarne män. De utflyttande erhöllo
understöd dels i penningar, dels i frihet från
arrendens erläggande under vissa år. Plan-
tering af vilda träd och fruktträd uppmuntra-
des genom premier. Gårdarne tillförsäkrades
dem genom arfsrätt, d. v. s. de skulle till
närmaste arfvinge öfvergå med samma rät-
tigheter och skyldigheter, som de af dem
innehades. Till sitt närmaste biträde vid
detta värfs utförande antog Reventlow kam-
maradvokaten, senare ministern Colbjörnsen,
och redan 1786 hade dessa män utarbetat
ett betänkande rörande landtmannaförhållan-
dena, hvilket kan anses som grundvalen för
de reformer som efterhand blifyit införda i
Danmarks agrariska lagstiftning. Förordnin-
gar och stadganden angående jordegarnes och
deras bönders ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter samt angående fästeväsendet i
allmänhet utkommo 1787 och 1790.
Vi vilja här nämna några af de: bestänr
melser, som i dessa förändringar förekomma,
De hafva först efter 1837 uudergått några
förändringar, hvilka ytterligare varit till
fästeböndernas fördel. I förordningarne af
1787 oca 1790 bestämdes det redan, att
ingen innehafvare af Sedegård (säteri) fick
indraga under sitt bruk någon af den jord,
som då brukades af fästebönder och husmän,
utan då någon sådan lägenhet blef åboledig
skulle den förses med ny innehafvare på
dennes och hans hustrus lifstid, eller på
minst 50 år, såvida gården icke var mindre
än 1 t:a hartkorn, motsvarande omkring 10
tunnland medelgod jord. Öfver sådana
mindre gårdar eller lägenheter hade herre-
männen en friare disposition, likväl under
embetsmannakontroll. Egaren gjordes plig-
tig att till fästebonden öfverlemna gården
med byggnader i godt skick eller ersättning
för bristfällenas botande, redskaper och
kreatur samt utsädeskorn af alla slag. Detta
under tillsyn af ojäfvige och sakkunnige
personer, som domaren i orten utsåg. In-
fästningsafgift skulle. af bonden eller hus-
mannen vid jordens emottagande erläggas.
Denna uppgick ännu för 30 år sedan icke
i allmänhet till öfver 30 3 40 rdr för hvarje
tunnland god jord af gårdens areal. Det
årliga arrendet var vid samma tid några få
rdr per tnnnland.
Då regeringen icke kunde genom någon
lag upphäfva hofveriet, der detta då ännu
fanns, så nöjde den. sig med att till en bör-
jan sätta vissa skrankor för godtycket, och
en förordning derom utfärdades 1794, deri
godsegare och deras bönder uppmanades att
träffa frivilliga öfverenskommelser om hof-
veritjenstens utgörande på ett bestämdt, lag-
ligt sätt. Men det bestämdes tillika, att