afstår jag ej, om man än ville gifva mig Roth-
schildska familjens alla pengar. Gud fördöme
den qvinnotjusaren! Jag måste hålla mig un-
dan ännu så:länge, men gedan han blifvit
ruinerad, höljd med skam och vanära samt
förvisad från den förnäma verlden, när han
icke vidare vågar visa sig vid de höga aristo-
kraternas kappridter, då skall jag komma till
honom och se huru han mår; då skall jag ej
längre ha en fin och ståtlig gentleman fram-
för mig, utan en tiggare i barsliten rock el-
ler kanske. en stackare i fångdrägt!
Den outsägligt bittra illvilja, det brutala
hämdbegär, som :förestafvade dessa ord, för-
länade desamma, huru vulgära de än i sig
sjelfva voro, någonting tragiskt och fasa-
väckande.
Ezra Baroni såg helt lugnt på honom, der-
efter gick han sin väg, utan att säga någon-
ting.
— Det der stora barnet är en tok, mum-
lade den finurlige juden. Hämnden är blott
en vindfläkt, som smeker kinden för en kort
stund; det enda verkliga goda är penningen.
kö ok
xx
Serafen hade ridande återvändt från plat-
sen för kapplöpningen i sällskap med några
österrikiska officerare och ett par af pina
egna kamrater. Han hade dröjt länge, innan
han begaf sig hemåt, emedan han velat af
åtskilliga vid täflingsridten närvarande sakkun-
UNDEB SKILDA FANOB, 297.