-— 122 —
Barnet betraktade honom med en min af
häpnad och förskräckelse.
Och mildt vidrörande hans arm, sade den
lilla: ;
— Hvad är det?... Har någonting ännu
värre händt?
Han vände sig till henne; den största ån-
gest framlyste ur hans ögon. Han visste
knappt sjelf hvad han svarade.
— Värre... ja, det värsta! yttrade han
med dyster stämma. Det finns ingenting
värre än den svarta vanäran!
Han talade mera till sig sjelf än till henne,
Orden bortdogo på hans läppar, förtviflan be-
gtormade hans bröst. Den herrliga sommar-
aftonen, hela den leende naturen omkring
honom, såg han icke mera. Det föreföll honom,
som hade jorden i en hast blifvit förvandlad
till en afgrund. Allt hvad som förut bekym-
rat honom, vissheten om att han var ruine-
rad, syntes honom vara ett intet i jemförelse
med det oerhörda slag som nu sist drabbat
honom.
Några barns glada skratt lät höra sig inär-
heten. De voro en fransk hertiginnas små
afkomlingar, som letade efter sin lekkamrat
Venetia, hvilken försvunnit ur deras krets för
att uppsöka Cecil. Han bad henne gå till-
baka till dem; han kunde icke ens uthärda
lilla drottningens klara, medlidsamma blick,
som fortfarande hvilade på honom.