drottning, huru oändligt lycklig ni en gång
kommer att göra den man, som blir er makel. ..
Jag tackar er af allt mitt hjerta, min lilla
oskyldiga vän.
Hon rodnade — denna gång af glädje; hon
log så godt, hela hennes ansigta uttryckte den
lifligaste belåtenhet.
— Jaså, ni vil således taga emot dem? ...
Behöfver ni mera, så låt mig bsra be pappa,
och ni skall få mera. Pappa och Poilip neka
mig aldrig något.
Hans ena hand lekte med hennes rika loc-
kar, under det att han med den andra ploc-
kade upp Napoleondoreraa och lade dem
tillbaka i namnamsdosan.
— Lilla drottning, ni är en Guds engel;
men jag kan inte mottaga era pengar, mitt
barn, och ni får inte be hvarken er far eller
Rock att skänka mig något. Se nu ej så be-
dröfvad ut, min snälla flicka; jag tycker om
er lika mycket ändå, fast jsg afselår ert väl-
menta anbud.
Lilla drottningens ansigte var nu ytterst
sorgset. I sin litenhet liknade det ofantligt
mycket Berafens. Ett förebrående uttryck
märktes i hennes blick, under det hon med
nedslagen min yttrade:
— Ah! det duger icke för er, emedan det
är så ringa.
Och efter en suck tillade hon:
— Neka mig åtminstone icke att be pappa
om mera.