I främmande länder.
(Bref till Dagens Nyheter.)
Wien i augusti.
När man endast kan egna en dag åt Prag,
egå hinner man naturligtvis ej mer än se
yttersidorna af Böhmens gamla hufvudstad.
Redan deraf framgår dock alldeles klart,
att Prag är en mycket intressant stad, åt-
minstone för en nordbo. Man öfverraskas
af det kuperade herrliga läget i den här
temligen breda Moldaudälen, man öfverra-
skas ämnu mer af den omvexlande bygg-
nadsarten, der vidt skilda seklers och ra-
sers smak framstår i den brokigaste bland-
ning, men mest öfverraskas man af lifvet
på gatorna, ett kaotiskt, mångskiftande lif,
der mellan de blida dragen i den förherr-
skande germaniska typen möta många af
österländsk färg, bizarraå, skarpa och glö-
dande, antingen frånstötande fula eller till-
bedjansvärdt sköna.
Öfver allt, öfver gator och torg, öfver
palatser och kojor, öfver vatten och land,
ligger dock ett utprägladt karaktersdrag,
som öfverräskar met än någonting annat,
nemligen det som säger att man befinner
sig i den ultrakatolska hufvudstaden i ett
ultrakatolskt land. Derom tala de mer än
100 kyrktoin, hvilkä höja sig öfver sta-
deh (många kyrkor utan torn finnas äfven),
derom talar anblicken af de många Sand-
lige4 man öfverallt möter på gatorna, derom
tala de många klostren, dem man under en
vandring genom städen passerar, derom talar
framför allt annat det offentliga fromleri,
den ända till galenskap bBående helgondyr-
kan, hvilken den stora ällmänheten lärt sig
änse varå iödvändig för ledamotskäpet i
den enda säliggörahde kyrkån och hvil-
ken också bedrifves äfven vid de mest orim-
tiga tillfällen, alltid och aällestädes.
Genom en särskild tillfällighet lyckades
jag få inträde i ett af stadens 6 nunneklo-
ster, Elisabethsklostret, en angenlig bygg-
nad. Den fromma syståri, som vaktade
helgedomen, vär en yälfödd, rödblommig
qvinna om 45 å 50 år, fryntlig och lika
rörlig i benen som i tungan. Det vidlyf-
tiga klostret vår invändigt putsadt och fint,
5fyerallt nåturligtvis fyldt med helgonbil-
der och porträtter af personer, som visat
detsamma något klingånde deltagande. Af
prål och tom ståt tåg jäg der mycket, men
ingenting som talade om försakelse af denna
Ferldens goda. Ett väckert drag fann jag
likväl der, en sjukvårdsanstalt, hvari fat-
tiga sjuka, oberoende af trosbekännelse, vår-
das. För närvaätardö bebos detta kloster
af 44 nunnor jemte 4 növiser, af hvilka
jag fick s0 ti, eå ung ficka, som i ett
hålfmörkt rum låg på knä framför en kri-
stusbild och läste böner — det var hennös
enda dagslånga sysselsättning — dock ej
med större åndäkt än att hon mycket noga
betraktade främlingarne och följde dem med
ögonen, då de lemnade denna graf för lef-
vande. Kanske sände hon med dem någon
varm och längtansfull tanke ut fill den
glada, roliga verld, från Hvilken hon var
dömd i ständig landsåykt! Hvad vet jag?
Kanske hade hon tvingats ditin, Kanske
hade hön sjelf gått dit för att finna den
frid, som verlden icke gifver, för att undfly
en för hennes bpäda år alltför stor tyngd
af sorger! Det är dock eh gammal erfåren-
het, som äfven hon utan tvifvel skall göra
under det hön småningom och ålldeles gagn-
löst för sig sjelf och ahdtä vVissnar bort i
klostercellen, att mel öfvörstigandet af klo-
strets tröskel räkningen med verlden och
det förflutna ingalunda är qvitterad. Så
länge hjörtat mäktar Blå och bloden pulse-
rår varm, är man menniska innanför kloster:
porten såväl som utanför.
En af Prags högstå punkter, Som ingen
främling försummar att besöka och som äf-
ven med förkärlek besökes af Pragborna
sjelfva, är Hradschiner Piatz, bredvid det gåmlå
ståtliga Slottet, söm nu tillhör förrå öster-
rikiska kejsaren Ferdinand, hvilken här nju-
ter sit sjukliga tillväro. Från denna plåts,
på hvars krön äblågts en större träd-
gsård med käf kati mar täsa en öfterblick