Han smålog.
— Nej, kära barn, sade han, ni får ej be
om någonting för min skull. Jag har varit
mycket lättsinnig, min lilla vän, och nu måste
jag bära följderna af mitt lättsinne. Det-
samma måste alla menniskor. Jag kan icke
taga emot penningar af någon, ej ens af er.
När ni blir äldre och kommer ihåg detta sava-
tal, Bå skall ni förstå hvarför... Emellertid
tackar jag er ieke mindre hjertligt än om jag
begagnat mig af er godhet.
Hon såg på henom, fortfarande lika be-
dröfvad.
— Ni vill inte taga mot x ågonting alls, herr
Cecil? sade hon, kastande en blick på sina
försmådda Napoleondorer.
Han fattade namnamsdosan och efter att
ha lagt de deri befintliga guldmynten i hen-
nes hand, sade han:
— Den här vill jag tega, om ni ger mig
den, lilla drottning, samt bevara den såsom
ett minne af er.
Sedan han sagt detta, kysste han henne
ömt. Barnets hela uppträdande talade till
hans hjerta; han befann sig i en stämning,
som för hovom var alldeles ny och ovanlig.
Den lilla flickan var vacker som en dag, och
hennes älskliga, sannt aristokratiska väsende
förtjenade att afundas af mången fullväxt
qvinna. En mörk rodnad uppsteg på hennes
kinder, då hans läppar vidrörde hennes, och