-— ILO —
Han hade vistats många gånger och ofta
ganska länge på slottet Lyohneste under
större delen af flickans lif samt varit snäll
mot henne; tyckte hob, hvarför hon också
fästat sig vid honom:
— Ni här, lilla drottning? såde han i bjert-
lig ton, kallande henne vid den benämning
hon: var van wid i hemmet. Och alldeles
ensam? Hvar äro då era lekkamrater?
Lilla drottningenX sänkte sitt hufvud —
ett -Obeskrifligt vackert hufvud, som hon an-
narsy så ung hon än var, förstod att uppbära
med en riktigt kupglig värdighet.
— Ah! ni vet ju, att jag aldrig bryr mig
om barn, genmälde hon.
Detta framsades utan den ringaste affekt:w
tion och med ett visst uttryck af förakt i
rösten, som kom Bertie att le, trots hans
sorgsenhet.
Flickan väntade icke på svar, utan lutade
sig intill hozom med en min af djup oro och
ett innerligt deltagande.
— Jag skulle vilja veta... Ni är mycket
ledsen; är ni inte?... Mau säger, att ni har
förlorat alla era pengar?
— Säger man det? Då misstager .man sig
verkligen icke. Men hvem är det Bom Bäger
det, lilla drottnirg?
— Jo, furst Alexis och hertigen af Lorance
och mamma och -- många andra. Är det då
gannt?
— Ja, fullkomligt sannt, min lilla lady.