sträckta delar af Prag med skäl kan tro sig
förflyttad några hundra år tillbaka i tiden,
så gammalmodiga stå byggnaderna der, så
egendomliga och främmande förefalla folkets
hvardagsseder och drägter — så kan man å
andra sidan under halfva timmar passera
ståtliga gator af fullkomligt modern snitt,
med storartade kafger och ytterst eleganta
butiker med kramvaror och isynnerhet glas-
artiklar, gator, der en talrik, fin och förnäm
publik rör sig, dels kanske mest för sitt
nöjes skull, dels köpslående, dels politise-
rande, dels sqvallrande. En af dessa gator,
centralpunkten för den lifligaste rörelsen,
liknar ett torg, hon är nemligen omkring
200 fot bred och 2,200 fot lång. Åtskilliga
af förstäderna äro nästan helt och hållet
nybyggda och utgöra sätet för en ganska
omfattande fabriksverksamhet. Prag räknar
nu nära 180,000 invånaro.
Från det brokiga Prag far man, om man
väljer jernvägen öfver Mährens hufvudstad
Brinn till Wien, från början till slut genom
leende, bördiga, väl odlade, stycketals ut-
märkt natursköna trakter, förbi ståtliga slott
och herresäten, borgruiner, städer, fabriker,
jernbruk, byar och anspråkslösa landtgårdar,
men framförallt förbi hundratals kyrkor och
öfver floder och genom tunnelar. Särdeles
vacker är den ett par mil långa Adamsda-
len, som bildas af den lilla, men lifliga
Zwittafloden, sedan man passerat den landt-
rygg, gom utgör vattendelaren mellan Elbeng
och Donaus flodsystemer, och vägen vändt
sig nästan rakt mot söder. De lärde tvifla
visserligen på hvad den mähriska folksagan
berättar, eller att den af Moses uppgifna
första mannen skall hafva bott i denna dal;
men säkert är att han kunnat finna en min-
dre angenäm boningsort.
Äfven på denna väg passerar man orter,
historiskt märkvärdiga och hvilka hvarje
skolgosse i Sverige, till följd af den ängsliga
omsorg, hvarmed våra förfättare af histori-
ska läroböcker uppteckna menniskoslagtens
högtidsdagar, måste känna till namnet. Från
hussit- och trettioåriga-kriget, äfvensom från
de stora krigen i början af detta sekel be-
kanta slagfält öfverfaras. Nära intill Wiens
portar utbredå gig slätterna vid Wagram, ef-
ter ännu några minuters fart höjer sig Wiens
högsta kyrktorn, Stefanstornet, öfver en ore-
dig massa af hustak, långt borti öster upp-
torna sig Karpaterna ur Ungerns slättland,
dimmiga och orediga som en förhistorisk
sega och sydvest hän kan man med kika-
ren följa konturerna af Alperna i Salzkam-
mergut, Österrikes Schweiz; på en storar-
tad bro öfverfares den mäktiga Donau, en
flod af lervälling, och med brusande fart sker
intåget i Wien två dagar innan den stora
kometen skall förstöra jorden eller åtmin-
stone det katolska Österrike, enkannerligen
dess hufvudstad. Det första jag till min
öfverraskning erfar i Wien är nemligen att
de Lundströraska funderingarne om kometen
här blifvit trosartiklar. Den 12 är jordens
sista dag, freqvensen framför Märia- och
helgonbilderna i kyrkorna har den senaste
veckan varit oerhörd och prest-rnas dag-
kassa ovanligt stor.
Jag har sålunda endast två dagar på mig
och måste skynda för att få se så mycket
som möjligt i denna nya verld innan för
mina blickar utbreda sig de okända vyerna
en annan. ÅA.-E.