vem ITIL —
qvinna skulle ha välkomnat honom med sit
mest förtjusande leende, trifdes han icke
längre; han skulle der ha känt sig ännu mera
ensam och öfvergifven än på den ödsliga plats
han nu med flit uppsökt.
Ingen hjelp kunde han få, ty enligt sin:
egen uppfattning skulle han endast ha sänkt
sig ännu djupare genom att begära eller mot-
taga någon sådan.
Här satt han nu på en bänk under ett högt
askträd, reflekterande öfver sin förtviflade
ställning. På en höjd icke långt borta såg
han mellan träden ett par arbetskarlar som
voro sysselsatta med att spränga sten.
— Dessa arma satar afundas oss! sade han
till sig sjelf. Det är dock tio tusen gånger
bättre att vara en ibland dem än. att först
bli uppfostrad för den förnäma verlden och
sedan utstött från densamma, emedan man
saknar pengar.
Någon vidrörde sakta hans arm; han blio-
kade upp öfverraskad; framför honom stod en
liten älsklig gestalt i en hvit, kort sidenkläd-
ning och med rödt skärp om lifvet. Det var lady
Venetia, den endå feminina afkomlingen af
huset Lyonnesse, en åttaårig syster till den
kolossale Serafen. Hon var född i hertigens
senare gifte med en ung och vacker dam, för
hvilken Serafen intresserat sig, innan bon
skänkte hans far sin hand och sitt hjerta.
Cecil smålog vänligt åt barnet.