vem ITIL — qvinna skulle ha välkomnat honom med sit mest förtjusande leende, trifdes han icke längre; han skulle der ha känt sig ännu mera ensam och öfvergifven än på den ödsliga plats han nu med flit uppsökt. Ingen hjelp kunde han få, ty enligt sin: egen uppfattning skulle han endast ha sänkt sig ännu djupare genom att begära eller mottaga någon sådan. Här satt han nu på en bänk under ett högt askträd, reflekterande öfver sin förtviflade ställning. På en höjd icke långt borta såg han mellan träden ett par arbetskarlar som voro sysselsatta med att spränga sten. — Dessa arma satar afundas oss! sade han till sig sjelf. Det är dock tio tusen gånger bättre att vara en ibland dem än. att först bli uppfostrad för den förnäma verlden och sedan utstött från densamma, emedan man saknar pengar. Någon vidrörde sakta hans arm; han bliokade upp öfverraskad; framför honom stod en liten älsklig gestalt i en hvit, kort sidenklädning och med rödt skärp om lifvet. Det var lady Venetia, den endå feminina afkomlingen af huset Lyonnesse, en åttaårig syster till den kolossale Serafen. Hon var född i hertigens senare gifte med en ung och vacker dam, för hvilken Serafen intresserat sig, innan bon skänkte hans far sin hand och sitt hjerta. Cecil smålog vänligt åt barnet.