sjelf visa hvad han duger till och stå inte der och skrik ut honom på förhand. — Bra för honom att han mår förträffligt; det är inte er förtjenst åtminstone, så mycket vet jag, svarade Rake, som var förargad öfver tillrättavisningen, ehuru han. inom sig måste medgifva att densamma icke saknade befogenhet. Och han skyndade sig att uppsöka sin husbonde, för att höra om denne i något afseende behöfde hans bjelp. — Ditt tillstånd är ypperligt, min gosse... ja, det kan ingen neka, mumlade Willon, i det han undersökte bukgjorden. Derpå tog han betslet af hästen, för att sätta på honom ett annat, som var grannare och afsedt att begagnas vid högtidliga tillfällen. — Det är verkligen skada på kräket, ja, det är stor skada, tänkte denne värdige tjenare; men man skulle låtit bli att utsätta mig för den der afdankade. soldatens öfversitteri. Se här, min gosse; kan du segra med en förgiftad tuggbuss i munnen, då vill jag vara en holländare. Skogskungen tuggade betslet ett par gånger mellan sina tänder; det smakade bittert. Han slickade det otåligt med tungan och tyckte att smaken blef ännu obehagligare. Den stackars hästen kastade oreliga blickar omkring sig; han började undra öfver hvad det var gom kom åt honom, och han ville för