sjelf visa hvad han duger till och stå inte
der och skrik ut honom på förhand.
— Bra för honom att han mår förträffligt;
det är inte er förtjenst åtminstone, så mycket
vet jag, svarade Rake, som var förargad öf-
ver tillrättavisningen, ehuru han. inom sig
måste medgifva att densamma icke saknade
befogenhet.
Och han skyndade sig att uppsöka sin hus-
bonde, för att höra om denne i något afseende
behöfde hans bjelp.
— Ditt tillstånd är ypperligt, min gosse...
ja, det kan ingen neka, mumlade Willon, i
det han undersökte bukgjorden.
Derpå tog han betslet af hästen, för att
sätta på honom ett annat, som var grannare
och afsedt att begagnas vid högtidliga till-
fällen.
— Det är verkligen skada på kräket, ja,
det är stor skada, tänkte denne värdige tje-
nare; men man skulle låtit bli att utsätta mig
för den der afdankade. soldatens öfversitteri.
Se här, min gosse; kan du segra med en för-
giftad tuggbuss i munnen, då vill jag vara en
holländare.
Skogskungen tuggade betslet ett par gån-
ger mellan sina tänder; det smakade bittert.
Han slickade det otåligt med tungan och
tyckte att smaken blef ännu obehagligare.
Den stackars hästen kastade oreliga blickar
omkring sig; han började undra öfver hvad
det var gom kom åt honom, och han ville för