tiden. Detta stadgande skulle, om det följder, göra åtskilliga mindre fiskares ruin; ty de som bo ute vid hafvet äro just den tiden afstängda från fasta landet och lefva uteslutande af fisket. Frågan är emellertid förfallen, eller ock rättar man sig ej efter törbudet. Vidare företagas notvisitationer, hvilket högeligen förbirtrar den stolte skärgårdskarlen, som anser hafvet nog stort och djupt att hålla fisk i tillräcklig mängd och som har nog göra att öfverlista de slipade hafsdjuren för att han skulle tåligt åse huru menniskor taga deras parti i det de öppna maskorna i hans garn. Hvad som dock brefskrifvaren icke kan finna annat än alldeles oriktigt, är förbudet till skydd för ejderfågeln. Denne hitkommer om vären och häckar ute på skären; när ungarno äro färdiga på hösten flyger han sin väg. Nu är att märka, det jagt å ejderfågeln just är för bjuden hela den tid han vistas här på kusten. När han är borta får han skjutas, och skjutes också mycket riktigt på Aland, finska kusten och Jutland. Detta gör att han här vanskötes, och tjufjagt blir en naturlig följd med alla de försumligheter och okynnigheter som beledsaga en dylik jagt. Förut vårdades fågeln medelst hålkars utsättande på de yttersta kobbarna och betraktades såsom husdjur; nu deremot förföljes han som ett vilddjur. Här har lagstiftningen tagit hand om en sak som den ej förstår, men som hon trott sig förstå bättre än skärgårdsbon, och deri bar hon haft orätt; ty skärgårdsbon är ingen sjöröfvare. Han utsätter än i dag hålkar i träden omkring de närmaste stränderna inom skären och skattar sina skräckor på ett förståndigt sätt i det han alltid låter ett flertal af äggen ligga qvar.) För att nu tala on de vigtigaste sakerna, kyrkan, skolan och kommuneglen, inom vår församling nemligen, så är här lika sorgligt eller lika bra som på de flesta andra båll. Kommunaluppdrag tar man för ärans eller ock för skams skull; kyrkan besöker man när vädret är godt och när den traditionella skriftningen skall försiggå. Skolan är en katekes. och biblisk institution, alldeles som annorstädes. Presten skulle af en viss sekt kallas död, men detta är en fördel, ty han är då mindre nitisk att sprida själsmördande läror. Det moderna jesuiteriet har för ett par år sedan grasserat här i trakterna och lemnat spår efter sin fanatisza obskurantism. Här fanns nemligen förut ett sockenbibliotek, innehållande historiska och naturvetenskapliga böcker för folket. Dessa lästes med stort intresse under de långa vinterqvällarne, och brefskrifvaren hörde med förvåning huri väl folket hade reda på sitt fåderneslands historia. Nu är glädjea slut, ty en rå prest var, i följd af de. maktegandes likgiltighet, nog djerf att sälja bort sockenbiblioteket för att utan vidare redovisning inköpa, af den gudlösga stiftelse, som kallar sig evangelisk och fosterländsk, en laddning af den sämsta litteratur, som märkvärdigt nog äionu ej blifvit åtalad af tryckfrihetens vårdare. Nu klagar folket att de ej ha något att läsa, ty de äro nog fördormsfria att ej arbeta fosterlandets fiender och framåtskridandets förbannelse i händerna, Utan att på något vis vilja trädai Jörgeng fotspår, som tagit till vitae genus att förfölja tullstyrelsen med anmärkningar, vilja vi dock berätta ett mycket besynnerligt förhållande angående kustbevakningen. På vår ö bor nemligen en jektuppsyningsman, på hvars skuldror staten lagt den svåra bördan att ensam, med två båtsmän, mot smugglerier bevaka hela kusten från Sandhamn till Nyköpiog. Är det sant att smugglerierna aftagit, då ntet beslag giorts sedan början af 60 talet, så är det ock ett faktum att de ej upphört, ch hur vore detta väl rimligt då kustvakten möjligt kan se hvad som förehafves vid Sandhamn när han ligger i Trosa och tvärtom. Der före betraktas hela tjensten gom ett narrspel, huru samvetsgrannt den än skötes af mnuvarande innehafvaren, hvars åliggande består att segla från ort till ort så länge vattnet ir öppet. Distriktet var i fjor deladt, men har iu på oförklarliga grunder blifvit ett.) Nägot som äfven förefaller litet besynnerligt ör den oinvigde och som högeligeu förtretar skärgårdsbon är det, att personer, som ega öar ite vid hafvet och som blott göra sina Stockolmsresor sjövägen, dock äro skyldige att hålia rägstycke ett par å 3 mil från platsen der de 00, uppe på fasta landet. Denna skyldighet örefaller desto mer orimlig som väghäållaren