oo OS
yttrade hennes nåd glädtigt. Va-t-en donc,
mon beau monsieur!
Det såg nästan ut som hade Maraschino
förstått den smickrande uppmaningen, ty han
begynte nu galoppera: i
Vagnen rullade fram med stor hastighet;
ladyn gaf oupphörligt nya prof på sin Hurtig-
het och sitt mod; Cecil skrattade godt och
lutade sig helt belåten tillbaka, för att sitta
riktigt beqvämt. Försigtighet hade, gudnås,
aldrig varit någon förtjenst hos honom.
De färdades utefter en skogsväg och an-
lände snart till en öppen plats. I andra än-
dan af denna förmärktes, tack vare månskenet,
några lefvande varelser, hvilka rörde sig mak-
ligt om hvarandra. Det var tio eller tolf rå-
djur, som samlats på denna fläck.
Plötsligt sågs jagthästen spetsa sina öron
och med orolig ifver insupa luften; i nästa
ögonblick gjorde han en våldsam knyck med
hufvudet och rusade framåt i vild fart öfver
slätten.
Nu fick Cecil brådtom; han fattade töm-
marns ur sin följeslagarinnas darrande hand.
— Bitt stilla, sade han luägnt, men i be-
gtämd ton. Här finns för ögonblicket ingen
utsigt att kunna hejda honom; han kommer
att springa i kapp med rådjurep, så sannt vi
lefva.
Och han sprang i kapp med rådjuren.
Det stod ej längre i mensklig förmåga att
återhålla den ursinnige Maraschino, hvilken