oo OS yttrade hennes nåd glädtigt. Va-t-en donc, mon beau monsieur! Det såg nästan ut som hade Maraschino förstått den smickrande uppmaningen, ty han begynte nu galoppera: i Vagnen rullade fram med stor hastighet; ladyn gaf oupphörligt nya prof på sin Hurtighet och sitt mod; Cecil skrattade godt och lutade sig helt belåten tillbaka, för att sitta riktigt beqvämt. Försigtighet hade, gudnås, aldrig varit någon förtjenst hos honom. De färdades utefter en skogsväg och anlände snart till en öppen plats. I andra ändan af denna förmärktes, tack vare månskenet, några lefvande varelser, hvilka rörde sig makligt om hvarandra. Det var tio eller tolf rådjur, som samlats på denna fläck. Plötsligt sågs jagthästen spetsa sina öron och med orolig ifver insupa luften; i nästa ögonblick gjorde han en våldsam knyck med hufvudet och rusade framåt i vild fart öfver slätten. Nu fick Cecil brådtom; han fattade tömmarns ur sin följeslagarinnas darrande hand. — Bitt stilla, sade han luägnt, men i begtämd ton. Här finns för ögonblicket ingen utsigt att kunna hejda honom; han kommer att springa i kapp med rådjurep, så sannt vi lefva. Och han sprang i kapp med rådjuren. Det stod ej längre i mensklig förmåga att återhålla den ursinnige Maraschino, hvilken