Utmärkta samtidas omdömen om Gustaf III. FIK. Karakteristik öfver konung Gustaf III, af friherre Gudmund Göran Adlerbeth. ) ingen konung har besutit tronen med mera smickrande liknelser till en säll och ärofull regering än Gustaf III. Efter regeringsförändringen 1772 hade denne herre icke behöft mera än hvila sig på sina lagrar, föra ett stilla och lugnt regemente och låta sina undersåtare, som tillbådo honom, njuta fredens och rygghetens frukter, under det de ännu hade i friskt minne de ohyggligheter som inbördes tvedrägt, förföljelser och osäkerhet medtört.) Men naturen, som utrustat honom med sällsynta och lysande gåfvor, hade ej skänkt honom de egenskaper som skulle göra honom och hans fädernesland lyckliga. En orolig ande, underhållen af en utsväfvande inbillningsgåfva och flera mäktiga fördomar, tillät honom icke följa den jemna och afmätta väg, vishet och rättrådighet föreskrifva, och tyglades icke af de grundsatser som tillhöra en dygdig och ren karakter. Han ådagalade alltid mera sville än upplysning. Hans ärelystnad var oinskränkt; men vid ära förband han intet annat begrepp än lysande välde och trodde den bestå mera i ett stort än i ett godt namn. Deruti såg han det förnämsta målet för en koaungs bemödande, och i en konung en dödlig, som föga borde bindas af gedolärans föreskrifter. . Dessa fel tillhörde hufvudsakligen hans uppfostran och den tid hvari han uppväxte. . Till båda kan hänföras hans konstlade väsende, hans vana att hellre genom omvägar än rätt fram gå till sina ändamål. Deremot hade både uppfostran och lynne del i hans förblindelse af fabel hjeltars bragder och oupplysta tiders apotheoser; i hans outtröttliga håg för blänkande förslag; i hans ständiga ombyte af nöjen till skingrande af en likformig lefnads ledsaad; i hans böjelse för ståt, den han trodde böra utmärka huru högt en konung är uppsatt öfver andra menniskor. Deraf hans fåfänga; de många trappsteg af nyskapade värdigheter, med hvilka han omgaf sin tron; hans yppiga hof; hans otaliga förströelser; hans kallsinnighet för sitt folk; hans slösaktiga hushållning; hans onödiga inmängande i Europas angelägenheter; hans krig; hans ingrepp emot nation och stånd, ömsom våldsamt och utan larf, ömsom och oftast omklädda med ett täckelse af förställning och skrymtan, hvilket tiden dock snart afref. Denne herre egde det lättaste begrepp, det starkaste minne, den rikaste uppfinningsgåfva; beläsenhet, smak, belefvenhet, vältalighet. Ingen prins har med mera värdighet talat från en tron, ingen i enskilta lefnaden varit älskvärdare. Ingen har bättre förstått konsten att utan förolämpande gifva ett afslag; ingen att mera tillfredsställande meddela ett obestämdt löfte. Derföre intog han ofta sina ovänner med sin artighet och sina behagande :manr. Honom kan ej bestridas skarpt och omfat: tande öga, att se saker i stort och i en blick; fin menniskokännedom och statsklokhet; rådig het, ståndaktighet; välde öfver sig sjelfi motgångar och när han trodde det behöfvas. Deremot var hans hjerta utan uppriktig dygd, utan sannskyldig känsla för andra än honom sjelf. Eder, löften, lagar, ansåg han för nyttiga band på en enfaldig menighet; de tjente mer att pryda hans tal än att styra hans gerningar. Sjelfsvåldig i medgång, brådstörtade han sig i olyckor, utur hvilka han visste draga sig med en fyndighet på medel, som förtjent mera beundran, om han varit mera laggrann i valet ), Tålig, fast sällan rättad, afhörde han anständiga föreställningar at folk, dem han kände för kunskap och välmening. Men ehuru han syntes högakta dessa egenskaper, sökte han dem ej hos den han utsåg till sitt biträde. Han valde helst dertill sådana personer, som visste dagtinga med sin öfvertygelse; men af dem äskade han en blind, lydnad för sin vilja. Deraf kom ock att han var omgifven med ) Född i Jöaköping 1751; tjenstgörandei krigsexpeditionen; rikeantiqvarie 1778; konungens bandsekreterare samma år; ledamot af svenska akademien 1787; medlem af 1809 ärs kon: stitutionsutskott och i denna egenskap delaktig i upprättandet af det från 1809 till 1865 gällande statsskicket; statsråd 1809—15; död 1818. Enaf sin tids redligaste män och en bland Sveriges EF ;orsta prosaister. — Till motto 3 ofvan anför karakteristik kunde med fog användas det valspråk frih. Adlerbeth satte p sin serafimersköld : Candiao etModerate (Med öppenhet och måtta). ) Folkev märkte snart att konungens statskupp hade bragt:de, ar askan i elden. DN. 22) T gtoit la n,2mier homme de son sikecle pour