Tyskarne ha, såsom bekant är, en verklig mani att fira årsdagen af fältslag och andra märkelsedagar, och det sista kriget har gifvit dem rikt tillfälle att tillfredsställa denna böjelse. Att fira alla de dagar, till hvilka anknyta sig för Tyskland ärefulia mionen från senaste kriget, skulle emellertid föra till ett festande och pokulerande, som lätt Kunde ha betänkliga följder för den nogsamt bekanta germanische Sittsamkeit, och det har derföre blifvit föroslagst att sammanslå samtliga minnen från det lyckliga kriget mot arifienden till en stor festdag. Så långt har det ej varit svårt att komma till enighet, men då det blef fråga om, hvilken dag skulle väljas till generalnämnare för den hopsummerade äran, så upphörde enigheten genast. Några ville, att årsdagen af slaget vid Sedan skulle firas, andra föredrogo dagen för Metz kapitulation, andra åter den dag, då Paris gaf sig; några mente, att: den dag, då den gråhårtige i Versailles utropades till tysk kejsare och förklarades för Mehrer des Reichs (rikets förökare), i sig innebure en så oerhörd mäsgd af stolta minnen, att den obetingadt borde tå töreträdet; slut lisen var det ett ringa fåtal, som besinneado ltings fåfänoglighst, fruktade för att genom öfverdrifvel festande reta den vestra grannens hämdkänslor och lerföre föreslog att fira den dag, då den till krigets blodiga lek tvungne medborgaren fick återvända till hemmets fred liga idrotter. Bismarck har låtit förstå, att ban föredrager den 2 september,