Tyskarne ha, såsom bekant är, en verklig
mani att fira årsdagen af fältslag och andra
märkelsedagar, och det sista kriget har gifvit
dem rikt tillfälle att tillfredsställa denna bö-
jelse. Att fira alla de dagar, till hvilka an-
knyta sig för Tyskland ärefulia mionen från
senaste kriget, skulle emellertid föra till ett
festande och pokulerande, som lätt Kunde ha
betänkliga följder för den nogsamt bekanta
germanische Sittsamkeit, och det har derföre
blifvit föroslagst att sammanslå samtliga min-
nen från det lyckliga kriget mot arifienden till
en stor festdag. Så långt har det ej varit
svårt att komma till enighet, men då det blef
fråga om, hvilken dag skulle väljas till general-
nämnare för den hopsummerade äran, så upp-
hörde enigheten genast. Några ville, att års-
dagen af slaget vid Sedan skulle firas, andra
föredrogo dagen för Metz kapitulation, andra
åter den dag, då Paris gaf sig; några mente,
att: den dag, då den gråhårtige i Versailles
utropades till tysk kejsare och förklarades för
Mehrer des Reichs (rikets förökare), i sig inne-
bure en så oerhörd mäsgd af stolta minnen,
att den obetingadt borde tå töreträdet; slut
lisen var det ett ringa fåtal, som besinneado
ltings fåfänoglighst, fruktade för att genom
öfverdrifvel festande reta den vestra grannens
hämdkänslor och lerföre föreslog att fira den
dag, då den till krigets blodiga lek tvungne
medborgaren fick återvända till hemmets fred
liga idrotter. Bismarck har låtit förstå, att
ban föredrager den 2 september,