Kungl. Stora teatern
öppnades i lördags åter för publiken, som
hade upptagit nästan alla platser i salom-
gen, dels för att ge och höra Fidelio, dels
ock för att njuta af den nya glans, som
målare och förgyllare kunde ha spridt öfver
den snart hundraåriga konstanstalten.
Det var på dagen 41 år sedan salongen
förra gången visade sig helt och hållet re-
staurerad. Detta inträffade den 24 augusti
1831: Aftonbladet för den påföljande da-
gen berättade om hvad som då passerade
följande:
Knappt har väl något spelår för teatern
ingått under så lyckliga auspicier, om man
skulle få sluta af yttre omständigheter, hvilka
tjenade att gifva dagen och timmen en ser-
skild högtidlighet. Vid åskådarnes inträde
mötte deras blickar en fullkomligt renoverad
salong med ny: både målning och förgyllning
samt en ny ridå, den senare likväl, i vårt
tycke, icke lyckad. Knappt hade denna upp-
gått, förrän signalen från artilleriet tillkänna-
gaf h. k. h. kronprinsessans nedkomst med
hertigen af Dalarne på Drottningholms slott,
kl. 11 till 6 e. m., hvilket gaf anledning till
folksångens uppförande.
Fru Torsslow deklamerade först en af hr
Beskow författad prolog, hvilken innehöll åt-
skilliga reflexioner öfver konsten, med ser-
skildt afseende på den dramatiska. Derefter
uppfördes Helmfelt eller den återfunne sonen
och Quarantänen.
Äfven i lördags fick man se salongen i
ny målning och ny förgyllning samt med
en ny ridå — och denna ridå, utan svan,
var lyckad. Salongen var festligt upplyst.
Salongen är totalt reparerad, renoverad
och förbättrad genom ommålning och för-
gyllning på samma vis som förut. Taket
är hvitmenadt; den meningen är svår att
förstå, ty nog är den vackra salongen vär-
dig en plafond. Men en sådan dekoration
är dels vansklig att anbringa i harmoni
med det öfriga, dels mycket dyrbar.
Meningen var att denna gång borttaga
öfre amfiteatern och förena hoflogen och
kungliga logen genom större enhet i sti-
len med de öfriga logerna, men man insåg
att ej tillräcklig tid var disponibel och
denna försköning måste således anstå till
ett följande år. Emellertid är k,. logen för
tillfället omdekorerad med purpur, hermeli-
ner och dyrbart gulddraperiarbete, efter rit-
ning af Fritz Ahlgrenson,
Ridån föreställer ett enkelt, allvarligt,
men dock elegant draperi i ljusare rödt med
rik ornering och Svea vapen, hvilket bidrager
till omvexling i färgen och gör intrycket min-
dre monotont. Den mörka röda färgen på det
förhänge som skiljer en teatersalong från
scenen är numera mest på modet, och har
så blifvit af talande skäl. Den är elegant,
saftig, ej störande för ögonen under den
hvila de behöfyva under entreakterna; den
är ock den färg som minst förekommer innanför
ridån. Våra fosterlandsvänner, som så strängt
hålla på vår nationalitet och tredje Gustafs
smak, skulle naturligtvis gerna sett att na-
tionalteaternsC ridå fått den gamla kära
svenska blå färgen, så z3om den första, hvil-
ken målades af Desprez. Den andra var
röd (troligen af professor Hjelm), den tredje
blå (af Miller) och denna är den fjerde,
röd. Ombyte förnöjer!
Ridån går nu hel upp, sedan den skick-
lige maskinisten hr P. Lindström till allas
förvåning, och icke minst öfverintendents-
embetets, upplyst om att öfre hörnen blott
behöfde afskäras för att den fullkomligt
skulle kunna täcka sig.
Det maskineri han här applicerat för ri-
dåns upp- och neddragning är särdeles om-
sorgsfullt och präktigt utfördt, efter hans idå
och ritningar.
Ordet lemnas nu åt tidningens musik-
recensent.
Det är bekant att musiken på en gång
är den mest sinliga och den mest öfver-
sinliga af alla sköna konster, när den nem-
liven är af hövra ark Men det oöca äfvan