Kungl. Stora teatern öppnades i lördags åter för publiken, som hade upptagit nästan alla platser i salomgen, dels för att ge och höra Fidelio, dels ock för att njuta af den nya glans, som målare och förgyllare kunde ha spridt öfver den snart hundraåriga konstanstalten. Det var på dagen 41 år sedan salongen förra gången visade sig helt och hållet restaurerad. Detta inträffade den 24 augusti 1831: Aftonbladet för den påföljande dagen berättade om hvad som då passerade följande: Knappt har väl något spelår för teatern ingått under så lyckliga auspicier, om man skulle få sluta af yttre omständigheter, hvilka tjenade att gifva dagen och timmen en serskild högtidlighet. Vid åskådarnes inträde mötte deras blickar en fullkomligt renoverad salong med ny: både målning och förgyllning samt en ny ridå, den senare likväl, i vårt tycke, icke lyckad. Knappt hade denna uppgått, förrän signalen från artilleriet tillkännagaf h. k. h. kronprinsessans nedkomst med hertigen af Dalarne på Drottningholms slott, kl. 11 till 6 e. m., hvilket gaf anledning till folksångens uppförande. Fru Torsslow deklamerade först en af hr Beskow författad prolog, hvilken innehöll åtskilliga reflexioner öfver konsten, med serskildt afseende på den dramatiska. Derefter uppfördes Helmfelt eller den återfunne sonen och Quarantänen. Äfven i lördags fick man se salongen i ny målning och ny förgyllning samt med en ny ridå — och denna ridå, utan svan, var lyckad. Salongen var festligt upplyst. Salongen är totalt reparerad, renoverad och förbättrad genom ommålning och förgyllning på samma vis som förut. Taket är hvitmenadt; den meningen är svår att förstå, ty nog är den vackra salongen värdig en plafond. Men en sådan dekoration är dels vansklig att anbringa i harmoni med det öfriga, dels mycket dyrbar. Meningen var att denna gång borttaga öfre amfiteatern och förena hoflogen och kungliga logen genom större enhet i stilen med de öfriga logerna, men man insåg att ej tillräcklig tid var disponibel och denna försköning måste således anstå till ett följande år. Emellertid är k,. logen för tillfället omdekorerad med purpur, hermeliner och dyrbart gulddraperiarbete, efter ritning af Fritz Ahlgrenson, Ridån föreställer ett enkelt, allvarligt, men dock elegant draperi i ljusare rödt med rik ornering och Svea vapen, hvilket bidrager till omvexling i färgen och gör intrycket mindre monotont. Den mörka röda färgen på det förhänge som skiljer en teatersalong från scenen är numera mest på modet, och har så blifvit af talande skäl. Den är elegant, saftig, ej störande för ögonen under den hvila de behöfyva under entreakterna; den är ock den färg som minst förekommer innanför ridån. Våra fosterlandsvänner, som så strängt hålla på vår nationalitet och tredje Gustafs smak, skulle naturligtvis gerna sett att nationalteaternsC ridå fått den gamla kära svenska blå färgen, så z3om den första, hvilken målades af Desprez. Den andra var röd (troligen af professor Hjelm), den tredje blå (af Miller) och denna är den fjerde, röd. Ombyte förnöjer! Ridån går nu hel upp, sedan den skicklige maskinisten hr P. Lindström till allas förvåning, och icke minst öfverintendentsembetets, upplyst om att öfre hörnen blott behöfde afskäras för att den fullkomligt skulle kunna täcka sig. Det maskineri han här applicerat för ridåns uppoch neddragning är särdeles omsorgsfullt och präktigt utfördt, efter hans idå och ritningar. Ordet lemnas nu åt tidningens musikrecensent. Det är bekant att musiken på en gång är den mest sinliga och den mest öfversinliga af alla sköna konster, när den nemliven är af hövra ark Men det oöca äfvan