Litet mera om 1772. Kristianstadsbladet, redigeradt af magister Jonas Wahlström, yttrade den 19 dennes följande i anledning af det i Dagligt Allehanda senast framkomna jubileringsförslaget : I dar för 100 år sedan försiggick en liten statskupp i Sverige, då landet, efter åtnjuten 54 års konstitutionell och parlamentarisk frihet, återfördes under allenastyrandets ok, så att riksdagars sammankallande blott berodde på regentens godtycke, Konungamakten hade ej kunnat genomföra detta stalsstreck, om den ej förenat sig med den tidens intelligensparti, Hattarna, hvilka ej kunde lida att se sig vid riksdagarna och i det allmänna undanträngda från öfvermakten af den sig allt mer utbildande venstern, Mössorna. Intelligenspartiet, som såg hela sin existens hotad, om den ej kunde uppehållas af en, genom folkmaktens stäckande, ökad kungamakt, kastade sig i dennas händer, säljande, för personliga fördelar, så väl sin egen som hela landets frihet. Alla tidera intelligenspartier och kungliga historiografer ha varit outtröttliga att vanställa förhållandena härvid och att nedsmutsa vår frihetstids historia; många unga gubbar ha endast derpå förtjenat äro och lärostolar, stjernor och emolumenter. Först Anders Fryxell tillhör den verkliga äran att ha utpekat den rätta stråten för tillvägagåendet vid framläggandet af sakernas sanningsenliga belysning, 8å i eaa som andra afseendet. Äfven i våra dagar fortgår den gamla historiska förfalskningen och man ville så innerligt gerna få ettlitet statskuppsjubileum i gång nu på hundrade årsdagen i dag. Så fulla voro vi dock icke, trots alla påpassliga traktezringar. Förgäfves lofprisar man den frihet och det oberoende9, som Gustaf III säges ha skapat; allmänheten börjar inse, att den frihet och det oberoende, som de maktegande och inteiligenspartiet mest tycka om, är mera frihet från vensterns och landtmannspartiets fordringar på verkliga reformers genomförande och mera oberoende från kontroll af sjelfständiga riksdagsmän. I detta afseende var Gustaf III en lysande förebild för all den frihet och det oberoende, som ella tiders vederbörande kunna tillönska sig; han var i den riktningen verkligt stor och, som vi hoppas för all framtid, — oupphunnen.