TIL.
Man förde ett angenämt lif på Royallieu
Allt var der i högsta grad komfortabelt in-
rättadt. I slottets salar, hvarest gäster, till-
hörande landets ädlaste familjer, plägade säm-
las, serverades de yppigaste middagar. Be-
tjeningen var talrik, kocken, en fransk artist
af första klassen, hade ensam ett helt rege-
mente kökspojkår under sitt kommando; öfver-
allt i rummen rådde en fur:tlig lyx — och
icke desto mindre fanns det förskräckligt litet
penningar på Royallieu. Det närvarande öf-
verflödet var köpt på framtidens beköstnad,
och en mask, fostrad af lättsinnet och öfver-
dådet, gnagde omärkligt, men ständigt, på
ejelfva roten af det gamla familjträdet, så-
lunda långsamt, men säkert, förberedande dess
fall.
Men hvem tänkte väl härpå? Ingen. Det
var nu en gång familjens sed att icke be-
kymra sig om morgondagen.
Visserligen skulle hvar och en af dess med-
lemmar ha gått döden hundra gånger till
mötes hellre än att tillåta att ett enda tunn-
land af den till godset Royallieu hörande jor-
den komme i en främmande egares känder;
men ingen bland dem tog någonsin i betrak-
tande, att deras oförruftiga lefnadssätt till
sist ovilkorligen måste framkalla en ren nöd-
vändighet för dem att skiljas från sin fäderne-
ärfda jord.