KE A TT ann
oartig varelse som jag. Vi äro ju raka mot-
satser!
— Och har pi då aldrig hört att ytterlig-
heterna mötas? frågade han. Ber ni, Laura,
ert lilla friska ansigte är såsom solsken för
mig, ert skratt såsom en källas sorl, ert
glädtiga tal som fågelsång. Ni skulle ha
gifvit min sllvarsamma natur den friskhet
hon saknar, jag åter skulle ba gifvit ert kan-
ske alltför lätta sinne nödig fasthet, Dock —
hvarför tala om detta? Det kan ju i alla fall
icke blifva någonting utaf — alltså farväl!
Farvält... Detta ord bade haft en djupare
betydelse än vanligt. Laura kände det väl;
ack, det var så tungt för benne att förlora
hönom! Hon skulle säkert ha blifvit lycklig
vid bang sida, men att derför uppgifva de
ljufva förhoppningarne om att få dela den
andres lysande triumfer på gcenen — det kunde
ioke komma i fråga.
Klockan hade nyss slagit 2, då geheime-
Tådinnan och Laura anlände till den berömde
skådespelarens boning. Huru klappade icke
den unga flickans hjerta, huru brännheta voro
bj hennes kinder!
— Smink behöfver du verkligen inte, sade
tanten leemde, då hon i det yttre rummet