KE A TT ann oartig varelse som jag. Vi äro ju raka motsatser! — Och har pi då aldrig hört att ytterligheterna mötas? frågade han. Ber ni, Laura, ert lilla friska ansigte är såsom solsken för mig, ert skratt såsom en källas sorl, ert glädtiga tal som fågelsång. Ni skulle ha gifvit min sllvarsamma natur den friskhet hon saknar, jag åter skulle ba gifvit ert kanske alltför lätta sinne nödig fasthet, Dock — hvarför tala om detta? Det kan ju i alla fall icke blifva någonting utaf — alltså farväl! Farvält... Detta ord bade haft en djupare betydelse än vanligt. Laura kände det väl; ack, det var så tungt för benne att förlora hönom! Hon skulle säkert ha blifvit lycklig vid bang sida, men att derför uppgifva de ljufva förhoppningarne om att få dela den andres lysande triumfer på gcenen — det kunde ioke komma i fråga. Klockan hade nyss slagit 2, då geheimeTådinnan och Laura anlände till den berömde skådespelarens boning. Huru klappade icke den unga flickans hjerta, huru brännheta voro bj hennes kinder! — Smink behöfver du verkligen inte, sade tanten leemde, då hon i det yttre rummet