OTISIOST
Munkens hämd.
En gräslighetshistoria äf Catulle Mendis.
Fordomtima bodde i ett sloft eu gröfve
och en grefvinna, hvilka icke egde några
barn, men som böllo tolf pager. Att nämna
en pagecäratt nämna pöjkaktighet. Alla
upptänkliga streck hade också dessa gossar
för sig, och den som hade west att beklaga
sig öfver deras skälmstycken var sjeifva
slottskaplaneti, en hård och sträng munk.
En gång djerfdes: de att, under det presten
predikade, strö torra ärter på trappstegen
till predikstolen, så att munken, då han
skullö stiga ned, Halkade omkull och slog
sig en kula i pannan: - Man kan tänka sig
huru de skrattade åt sitt väl lyckade puts!
Men det var sista gången de skulle få skratta.
Der utsinnige munken begaf sig till grefyen
och berättåde såken för Honom.
— Vid mitt svärd, utropade borgherren,
du skall bli hämnad på ett förfärligt sätt.
Och han fällde den domet, ätt de tölf
brottslingarne vid midnattstid skulle föras
ut på borgens platform, och att bödeln der
i hans närvaro skulle afhugga s8å många
hufyuden som tHattväktaren skulle stöta gån-
gör i sit lur. Ack, grefven visstö fällväl,
att luren skulle ljuda tolf gånger och att
tolf hufvuden skulle falla.
Men grefvinnan var godbjertad. Under
det hon låg på knä i sitt bönerum, inkom
en tärna och berättade henne den grymma
dom, som var fälld. Den fromma damen