OTISIOST Munkens hämd. En gräslighetshistoria äf Catulle Mendis. Fordomtima bodde i ett sloft eu gröfve och en grefvinna, hvilka icke egde några barn, men som böllo tolf pager. Att nämna en pagecäratt nämna pöjkaktighet. Alla upptänkliga streck hade också dessa gossar för sig, och den som hade west att beklaga sig öfver deras skälmstycken var sjeifva slottskaplaneti, en hård och sträng munk. En gång djerfdes: de att, under det presten predikade, strö torra ärter på trappstegen till predikstolen, så att munken, då han skullö stiga ned, Halkade omkull och slog sig en kula i pannan: Man kan tänka sig huru de skrattade åt sitt väl lyckade puts! Men det var sista gången de skulle få skratta. Der utsinnige munken begaf sig till grefyen och berättåde såken för Honom. — Vid mitt svärd, utropade borgherren, du skall bli hämnad på ett förfärligt sätt. Och han fällde den domet, ätt de tölf brottslingarne vid midnattstid skulle föras ut på borgens platform, och att bödeln der i hans närvaro skulle afhugga s8å många hufyuden som tHattväktaren skulle stöta gångör i sit lur. Ack, grefven visstö fällväl, att luren skulle ljuda tolf gånger och att tolf hufvuden skulle falla. Men grefvinnan var godbjertad. Under det hon låg på knä i sitt bönerum, inkom en tärna och berättade henne den grymma dom, som var fälld. Den fromma damen