-— a —-—-
alldeles som salig Konojander i lifstiden. Han
hade i sina yngre år flera gånger tänkt gifta
nig, men så hade ett, så. ett annat kommit
emellan och revisorn förblef ogift. Kanske
kan detta ungkarlstillstånd söka sin grund i
ekonomiska missförhållanden, ty vet, käre
läsare, den dåvarande notarien Krutlund var
en obemedlad tjensteman — nog vet man
hvad en notarie har — ända till dess han en
vacker dag blef kallad att bevaka sin rätt
uti sin aflidne farbrors välfurnerade bo. Nu
var han i hast blifven en bemedlad och gan-
ska förmögen man. Kort derefter blef han
revisor och ungefär lika lång tid derefter tog
han afsked från verket för att i lugn och
ro njuta af lifvets goda. Vår vän Krutlund
hade emellertid nu uppnått en ålder af 45 år.
Hans giftastankar hade visserligen ännu inte
hunnit alldeles bortdunsta, men han ansåg nu
dermed vara god tid. Han inrättade sig emel-
lertid på ett beqvämt och komfortabelt vis,
hyrde en liten nätt våning och upphöjde sin
f. d. städerska till rang, heder och värdighet
af hushållerska, med oinskränkt välde öfver
köket och kanske ändå litet mera.
Så förgick tiden cch herr revisorn förblef
angkarl — detta till stor fromma för hus-
hållerskan. Troligen hade han vid något till-
fälle kommit att begrunda salig Dumboms
oförgätliga tanke om äktenskapet och, för att
på så sätt undgå slafveriet, hellre valt det