-— a —-—alldeles som salig Konojander i lifstiden. Han hade i sina yngre år flera gånger tänkt gifta nig, men så hade ett, så. ett annat kommit emellan och revisorn förblef ogift. Kanske kan detta ungkarlstillstånd söka sin grund i ekonomiska missförhållanden, ty vet, käre läsare, den dåvarande notarien Krutlund var en obemedlad tjensteman — nog vet man hvad en notarie har — ända till dess han en vacker dag blef kallad att bevaka sin rätt uti sin aflidne farbrors välfurnerade bo. Nu var han i hast blifven en bemedlad och ganska förmögen man. Kort derefter blef han revisor och ungefär lika lång tid derefter tog han afsked från verket för att i lugn och ro njuta af lifvets goda. Vår vän Krutlund hade emellertid nu uppnått en ålder af 45 år. Hans giftastankar hade visserligen ännu inte hunnit alldeles bortdunsta, men han ansåg nu dermed vara god tid. Han inrättade sig emellertid på ett beqvämt och komfortabelt vis, hyrde en liten nätt våning och upphöjde sin f. d. städerska till rang, heder och värdighet af hushållerska, med oinskränkt välde öfver köket och kanske ändå litet mera. Så förgick tiden cch herr revisorn förblef angkarl — detta till stor fromma för hushållerskan. Troligen hade han vid något tillfälle kommit att begrunda salig Dumboms oförgätliga tanke om äktenskapet och, för att på så sätt undgå slafveriet, hellre valt det