ifrigt för Big sjelf. Gubbens läppar rörde sig
hastigt upp och ned.
— Ett horribelt subjekt! hviskade baro-
nessan. Fråga honom då hvad han vill!
— Min herre, ropade jag, samlande all min
kraft, huru har ni kommit hit och hvad vill
ni här?
Intet svar, men uppenbarelsen förvandlade
sig synbarligen. Han tycktes blifva äldre och
äldre, han krympte mer och mer tillsammans,
han liknade ett skelett. Hans ögon biefvo
glasaktiga och slöto sig så småningom; an-
sigtet blef smalare och smalare; drägten hängde
i stora veck. Bkjortan och de linga man-
gchetterna blefvo askgrå, hela fenomenet syn-
tes vilja upplösa sig i dimma. Likaså krympte
hunden tillsammans, under det han tillika
sträckte upp hufvudet och halsen, som om
han utstötte ett förtvifladt tjut. Det blef
mörkare och mörkare i salongen och slutligen
slocknade ljusen helt och hållet i det ett
skarpt luftdrag for genom rummet.
Baronessan utstötte ett skri och störtade
fram till klocksträngen, men ingen kom. Jag
gjorde försök att tända upp ljus, och detlyc-
kades mig slutligen att upptäcka ett ännu
orördt vaxljus, vid hvars svaga sken jag såg
att ljusen i den trearmiga kandelabern voro
lldeles nerbrunna. Nu voro vi åter ensamma
— gubben hade försvunnit. Jag såg på kloc-
an — hon var half tre på morgonen.
Vi sågo förvånade, häpna på hvarandra.