— ov FR
improviseranda eller deklamerande kunde al-
drig hafva samma effekt som ett samspel på
scenen eller åtminstone närvaron af en annan
person, af hvilken konstnären gåge sig in-
spirerad och till hvilken han kunde ställa sitt
tal, såsom exempelvis i kärleksscener.
— Det kunde vara roligt att se er i ett
sådant tillstånd af inspiration, anmärkte baro-
nessan med ett fint leende.
— Dst beror på er sjelf, min fru. Spela
ni motparten, försätt er för några ögonblick
i en teatralisk hypotes, till exempel så här:
jag är Valerius, som brinner af kärlek till
Celianthe. Dennua Celianthe är ni. Jag be-
klagar mig öfver er grymhet i en monolog.
Haf den godheten att skänka mig uppmärk-
samhet, så skall jag göra ett försök. Men ni
måste stå bakom mig, så att jag kan se er
gestalt i spegeln. Er enblick skall elektri-
sera mig, fastän i stycket förutsättes, att jag
icke ser er, Under utbrottet af min klagan
dreager jag förtviflad min dolk och säger mig
vilja stöta den i mitt bröst. Ni störtar då
plötsligt fram, fattar min arm och utropar:
Valerius, jag älskar dig!
— Måste jag verkligen säga så? frågade
baronessan oskyldigt.
— Ja visst, min fru, och jag skulle tro att
det icke är så svårt. Men ni måste hafva
den godheten att utsäga det med tillräckligt
allvar, så att ton och uttryck hos -mig väcka
BLOTTSFÖRVALTARENS VÅLNAD. Be