— Hvad kunde det vara? sade baronessan,
likasom uppvaknande ur en djup, smärtsam
dröm. Jag måtte haft ett starkt nervanfall.
Men. gubben! var det en verklig varelse? Såg
han icke ut som ett spöke, som en mumie?
Men jag begriper icke, min herre, fortfor hon
i skarp ton, hvarför ni-icke fann på något
medel att skaffa fullständig förklaring och
huru ni kunde tillåta att jeg så länge, så för-
skräckligt länge måste uthärda i detta pin-
samma tillstånd.
— Jag var som fastnaglad vid golfvet, min
fru, svarade jag; och dessutom torde ni komma
ihäg att jag här blott är en gäst och icke har
någon rättighet att utdela befallningar eller
anställa efterforskningar, utan att ni gifvit
mig sådant i uppdrag.
s Vi måtte begge hafva sofvit, tillade hon.
Akten jag var fullständigt paralyserad. Men
vi hafva nu vakat tillräckligt. I morgon har
jag hufvudvärk. Alltsammans var tokeri —
eller huru? Får jag be er gå till köket och
väcka min kammarjungfru, som säkert somnat
der. .Det är fjerde dörren till venster.
Jag följde den gifna anvisningen, men må-
ste gå utan ljus, då jag icke kunde lemna
baronessan ensam i mörkret.
Redenh vid utträdandet ur salongen skim-
rade emot mig på något afstånd ett matt sken.
Jag följde detsamma och kom till den half-
öppna dörren till köket. Der — hvem kan
beskrifva min pinsamma känsla! — såg jag